Viktiga saker som ingen längre bryr sig om är ett återkommande inslag där vi skriver om bortglömda guldkorn. Först ut är Daniel Nätterdals text om Frontlash från Stockholm.

Låt mig ta er tillbaka till en svunnen tid, en mörk och sorglig tid och historien om hur en handfull besvikna tonåriga småstadskillar såg ett ljus i fjärran.

Refused hade året innan slutgiltigt och utan pardon med en chelseaboot-beklädd fot sparkat ihjäl det sista som var kvar av hardcorens svenska storhetstid. Ett efter ett började de större banden vända ryggen mot det klassiska hardcoresoundet för mera rockiga vibes. Underjordens svar på mainstream-flirtandet blev att DIY-scenen provocerades åt det motsatta hållet, mot fastcore, noise och powerviolence. Det svenska kynnet är funtat så att när någonting blir trendigt så är det BARA det som gäller. Nog för att alla stilar har sin charm, men låt oss säga att det kändes ”gjort” när det på ett gig var fem band i rad som spasmade ut i primalskrik på golvet med hemmagjorda Jenny Piccolo-patchar på vaden. 

Vi kände oss otroligt ensamma i att tycka att drömvärlden utspelade sig i VHS-dokumentäreren om New York Hardcore. Vi saknade smältdegens etniska mångfald, faran som ständigt tycktes hänga i luften i det ruttna äpplet, vi längtade efter gata, galningar och äkthet men framför allt suktade vi efter lite riktig jävla hardcore. Tyvärr såg prognosen dyster ut. 

Det var då det hände, omöjligheternas omöjlighet, 25 Ta Life hade bokats till Kafé 44. Twenty fucking five Ta Life ledda av karismatiske och lätt messiasliknande Rick Healey skulle spela i Svedala och inte vart som helst utan på 44:an, Sveriges mest optimala lokal för en legit hardcorespelning, nu som då. Att kliva in i 44ans hundraprocentigt nerklottrade innandöme var som att transfereras till Coney Island High. Stämningen var på topp och förväntningarna var skyhöga.   

Jänkarna var fortfarande m.i.a. och i väntan på den vandrande nåldynan med anhang stötte jag på Matte som krängde sitt bands nysläppta 7”a STHLM HC. Matte var skinhead och latino, bandet hette Frontlash och jag kände direkt, utan att ens ha hört talas om bandet tidigare att det här kommer vara så nära New York man bara kan komma i Sverige. Min intuition visade sig vara korrekt.

Tight som ett par nysnörda oxblood Doc’s och med ett gitarrljud påminnande om WarZones Open Your Eyes (minus gitarrsolona) uppbackat av trumspelande av förstklassig hantverksskicklighet vrålade Mattes hesa stämma fram tre solida bangers som stämplar in runt tiominuterssträcket. Med trummornas höga placering i mixen skapades ett elakt driv och tillsamman med starka refränger överglänste STHLM HC alla kontemporära svenska hardcoresläpp.

Inget kunde få oss mer opeppade än att höra några jävla besserwisser-pretton mala överpolitiserade, kvasiintellektuella texter skrivna i gåtform. Frontlash texter däremot var enkla, raka och lättbegripliga; working class, working class stand strong and proud – together we are black and white united we stand. Återupprättandet av arbetarklassens ära och en tydlig antirasistisk ståndpunkt kännetecknade texterna. Att Frontlash även hade en antikommunistisk agenda kändes bara härligt amerikanskt. Frontlash blev snabbt ett favoritband bland oss i de växande scenerna i Bergslagen och någonstans hade hoppets låga tänts om att svensk hardcore inte var totalt dödsdömd. 

Skrivet av Daniel Nätterdal.