Att recensera något en inte tycker är jättebra är inte alltid en lätt uppgift. En skulle så klart kunna såga rakt av, och visst kan elakheter vara underhållande, men de är sällan konstruktiva. Jag skriver inte för en större mainstream-tidning med syfte att sälja lösnummer. Jag skriver för ett litet webbaserat fanzine med fokus på en subkultur driven av passion, inte vinstintresse.
Att ett band inte lägger sig an med ett rockstjärnemanér och aspirerar att headlina nästa Warped Tour räcker oftast för att jag inte ska tycka att det är total skit. Hur jag känner för hardcore summeras av Raybeezs tal i början av Don’t Forget The Struggle, Don’t Forget The Streets. Låten, inte plattan, lugna ner er.
Men trots allt detta behövs ärlighet. Utan ärlighet stagnerar kvalitén i en scen. Om ingen säger, ”Hörrni, det här var inte så great”, finns ingen möjlighet för utveckling. Så här följer mina tankar om Struggles EP.
Struggles sex spår långa EP går i stil med den melodiska hardcore som gjorde sig populär under 2000-talets första hälft. Vi talar alltså om band i stil med American Nightmare, Bane och Carry On men även senare tillkomna akter som Have Heart och Comeback Kid. Med det sena 90-talets återupplivande av youth crew som språngbräda förde dessa band in ytterligare en melodiskt dimension i genren. Kanske var detta i relation till 90-talets emo-vurm. I vilket fall öppnade det upp för en större emotionell bredd i musiken, helt utan att tappa greppet om aggressionen och drivet som tidigare och fortast utmärker hardcore.
Det är också i melodierna som Struggles styrka ligger. Gitarrslingorna i EP:ns andra samt tredje låt Second Chanse och Separation ger lovande förhoppningar om ett genomtänkt låtskriveri. De anspelar på en vemodighet och känslighet som är subgenrens signalement. Med detta refererar bandet till sina stilistiska föregångare utan att göra direkta plagiat. Detta är verkligen något som bandet gör bra. De melodiska inslagen är helt enkelt väl genomförda.
Tyvärr går det inte riktigt att säga det samma om resten av EP:n. Låtarna känns kanske inte helt ogenomtänkta men i alla fall bristande. De saknar en tydlig reflektion över sitt arv och en tydlig idé uppbackad av passion. Det finns inte tillräckligt mycket som skiljer låtarna åt för att nåt riktigt ska sticka ut. Det känns som att låtarna snarare är kopior än genomtänkta tolkningar av den musikhistoria de reflekterar. Jag saknar en tydlig idé och vision.
Ett annat val jag känner mig tvingad att kritisera är inkluderandet av ett beatdown-break i slutet av Blinding Lies. Jesper Ahl, sångare i No Saving Grace, gör en klanderfri gästning. Men utförandet av detta stilbrott är tyvärr inte tillräckligt bra genomfört för att nå hela vägen hem. Det blir helt enkelt lite för konstigt och känns onaturligt. Däremot är experimentlustan och försöket till innovation ett välkommet inslag.
I övrigt är EP:n tight. Gitarr och bas är välspelade. De tekniska inslag gitarrslingorna utgör är genomförda utan klander. Det råder ingen tvivel om att gitarristen är en kompetent musiker. Men detta leder mig till EP:ns förmodligen absolut störta svaghet. För att göra mig förståelig får jag ta ett litet sidospår.
Trummor, i synnerhet hardcore-trummor, är en av mina stora passioner. På grund av sin centrala roll är trummorna den viktigaste delen i varje hardcore-ensemble. De är en självklar grund i en musikstil som bygger hela sin existens på aggressivitet och driv. En välspelad gitarr kan höja ett band men utan en kompetent batterist faller allt annat i ljudbilden platt.
Det finns tre saker jag ser som de stora dödssynderna för trummisar, den ena är att slå löst, de andra två är direkt kopplade till kompet duppla (om du inte vet vad duppla är, lyssna på valfri youth crew-låt efter ’87). Mitt första irritationsmoment är när trummisar tror att duppla är d-takt och försöker spela en sådan minus andra slaget på bastrumman. I en riktig duppla spelas det andra kaggeslaget som ett flamslag före det andra slaget på virveln. Det är detta som ger aggressivitet och driv medans det första exemplet ger ett stukat och haltande intryck (se skillnaden på Have Hearts What Counts och The Things We Carry).
Den andra dödssynden är att fuska. Det finns inget som gör mig så besviken som när jag hör trummisar fuska med dupplan. Speciellt när denna inte ens går särskilt fort. Att fuska innebär att en struntar i hälften av alla hi-hatslag och enbart spelar den tillsammans med virveln. Det finns ingenting i hela världen som tar bort mer driv från ett hardcore-band än en fuskande trummis. Det finns inga ursäkter. Om en inte kan spela alla slag, öva tills det går. Tyvärr är båda dessa irritationsmoment något jag hör när jag lyssnar på Struggles EP.
I övrigt är trumspelet adekvat. Det görs inget revolutionerande men trummisen gör sitt jobb bra. Markeringarna spelas där de ska och fillsen är tighta.
Den insats jag inte berört än är sångarens. Tyvärr höjer den inte heller några ögonbryn. Rösten i sig är det inget fel med, de hesa skrikandet påminner om en blandning av Raised Fist och Strife. Det är framförallt fraseringen som drar ner det hela. Sättet sången är lagd gör att den känns monoton och oinspirerad. Det finns inget drag, ingen rytmik. Detta bidrar tyvärr till den redan lite slöa känslan orsakad av trummorna.
Det sista jag vill beröra är produktionen. I mina öron låter den lite för slick, lite för tillrättalagd. En stor grej som gör bra hardcore är en rå och genomtänkt produktion. Det måste finnas smuts, skit och råhet. Inspelad hardcore ska reflektera livekänslan. Ett visst mått av skit bidrar. En välpolerad modern metalproduktion snarare stjälper än hjälper.
Samma sak gäller här som tidigare, som band måste en ha en tydlig bild av vad en vill åstadkomma, vad en vill återspegla. Sedan måste en välja en producent som förstår det. Den senaste Comeback Kid-skivan reflekterar inte essensen av hardcore och dess produktion återspeglar inte det som har gjort hardcore till den genre den är idag. Som musiker måste en gå in med en egen tydlig idé om hur ens musik ska låta inspelad. Produktionen är i direkt relation till hur lyssnaren uppfattar skivan och detta påverkar låtarnas kvalité lika mycket som låtskriveriet.
Det känns verkligen som att Struggle vet vad de vill och börjar hitta ett sound de är nöjda med men att de inte riktigt når fram. EP:n faller lite platt. Den känns helt enkelt över lag oinspirerad. Det finns ljusglimtar och ibland faller bitarna på plats men i sin helhet är framställningen bristfällig.
Mitt tips till bandet är att ta en kollektiv genomlyssning av A Life Less Plagued och försöka lista ut exakt vad det är som gör den till en av sin tids bästa skivor. Trots mina hårda ord ser jag fram emot att höra mer från Struggle och att få se dem live. Jag tror att detta är ett band med potential att bli riktigt bra om de bara vågar gå ur sin bekvämlighetszon och tar vara på det musikaliska arv som de anspelar på.
Skrivet av Gustaf Uicic.
Hardcore Sverige 