En introduktion av Umeå och stadens betydelse för Sveriges hardcorescen behövs knappast, och den som känner att den inte har koll har flertalet artiklar, videor och arkiv att ta del av bara några få tangenttryck bort, googla bara ”umeå hardcore” så är du hemma.
Men trots att staden gett oss giganter som exempelvis Refused, Abhinanda och Doughnuts har Umeå precis som många andra städer glömts bort lite grann pga centraliseringen kring våra storstäder, vilket är otroligt synd. Av denna anledning har jag valt att lyfta fram ett av de yngre aktuella banden från Umeå som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag pratar om Lotus Grip och deras senaste alster Bounce.
Promovideo för Bounce.
Bounce släpptes i slutet av december 2017 och är bandets tredje släpp – och första faktiska EP av vad jag lyckas tolka. Släppet bjuder på tre låtar, varav endast den sista sträcker sig över två minuter. Inget tidsslöseri alltså, men jag lämnas onekligen med ett sug efter mer.
Bandet visar på dessa korta minuter att de vet vad de sysslar med rent skriv- och spelmässigt, men att de också strävar efter att tillföra något helt unikt och eget. Låtskrivandet och stilen för mina tankar till New York och de mer gungiga banden som dominerade där under en period, till exempel Breakdown och Crown of Thornz, speciellt sistnämnda vad gäller gitarrspelet på Bounce. Utöver detta tycker jag mig också höra ett visst inflytande av samtida akter så som Expire eller Turnstile, vilket gör sig som mest tydligt under EP:ns moshpartier, som i sista spåret ”Sinking Through” exempelvis.
Vi får genom släppets gång ta del av flera intressanta gitarrslingor, gungiga verser med breakbeat-liknande trumkomp, samt stenhårda moshpartier. Låttexterna som oftast verkar beröra känslan av otillräcklighet och att känna sig vilsen i sig själv är välskrivna och levereras i god rytmisk samklang med vad instrumenten gör.
Can’t get away, I’m done choosing sides
Always on edge in my balance of mind
Från ”Lotus Groove”.
Can someone shine some light on me
’cause the devil’s in my face and he is ugly indeed
He looks at me and sees his own reflection
Diabolic gaze, diabolic introspection
Från ”Pitch Black”.
Men när vi ändå går in på sånginsatsen passar jag på att klämma in lite kritik, för det är här jag upplevde ett av bandets svagheter redan vid första genomlyssning. Visst, text och rytmik i all ära, men dessvärre tycker jag att sångrösten blir väldigt monoton i längden, speciellt när den dränks i reverb som i fallet på Bounce. Detta bidrar bland annat till att textrader som potentiellt kunde sköljt över oss likt en flodvåg faller platta och glöms bort i stället.
Den största bidragande faktorn till att Lotus Grip sticker ut mer än de flesta hardcorebanden i Sverige är deras val av diverse effekter och samplingar som hörs i samtliga låtar. Vi pratar alltså passager av autotunad sång, sk. ”pitch drops” på flera ställen, och givetvis den klassiska trumsamplingen ”Amen break” på EP:ns första spår ”Lotus Groove”.
Denna sample har tidigare använts i allt från N.W.A.:s ”Straight Outta Compton” till Slipknots ”Eyeless”, och har även nyttjats inom hardcorespektrat så sent som i år av hypade hc/nu-metalbandet Vein. Lotus Grip gjorde det dock före dem, och det är nog inte bara jag som tycker detta är ett äkta genidrag – så sjukt coolt!
Tio timmar Amen break, nice.
För att alla dessa grymma produktionsval ska få göra sig hörda krävs det dock att vi pratar om mitt andra område av kritik – inspelning och mix. För samtidigt som jag verkligen uppskattar att det är bandmedlemmarna själva som står för båda dessa delar i sann DIY-anda tycker jag att låtarna får ta en del stryk pga detta.
Hade Bounce varit en demo hade jag inte haft några som helst problem, men när det är dags att visa den stora massan vad man verkligen går för tycker jag ofta att det läggs för lite krut på att låta ett ”proffs” sköta det ljudtekniska. Om vi vill värna om att svensk hardcore håller ett visst mått av kvalitet i jämförelse med allt annat gäller det att det låter riktigt bra också.
Jag upplever att trummorna på EP:n saknar botten och låter ganska torra. Sången tränger sig inte genom instrumenten på ett önskvärt sätt, mestadels pga all den reverb jag tidigare nämnt, och trots att saken är subjektiv tycker jag inte heller att gitarr och baston är optimalt rattade.
Allt som allt är min uppfattning att Lotus Grip med det här släppet hittat precis vad de vill åstadkomma med sitt sound och framförande, men att vissa produktionsval samt ljudtekniken kan förbättras inför framtida släpp.
Jag ser väldigt mycket fram emot att se vad bandet kommer komma med framöver, och jag hoppas att de tar vara på sin ändlösa potential genom att komma ut på vägarna både inom och utanför Sverige för att visa att Umeå hardcore inte dog med valfritt gubb-band från 90-talet.
Lotus Grip spelar på Judgement Thursday #3 på Kafé 44 i Stockholm den 29 november tillsammans med Lifeblind och Blood Sermon. Missa inte det!
Skrivet av Anton Larsson.
Hardcore Sverige 