Detta är en översättning av Gustafs text som ursprungligen publicerades på Straight & Alert Records blogg.
Trummorna är den viktigaste delen i en klassisk hardcore-ensemble. Detta är inget att diskutera, det är en realitet. Hardcore är en musikgenre där musikens kvalitet är i direkt koppling till mängden uppvisad aggressivitet. I stort sett kan man säga att hardcore är när en tar något till sin spets rent aggressionsmässigt. Motorn bakom denna aggressivitet är trummisen.
Jag slår vad om att majoriteten av alla skitband som du har sett inleda en halvintressant spelning du bara gick på för att hänga med polare hade en dålig trummis. Du vet, den löst slående, fuskande, tröjlösa snubben iförd en noggrant bakåtvänd Terror-keps. Självklart är trummisen inte den enda komponenten som bidrar till att ett band inte håller måttet. Men utan en bra trummis kommer ett band aldrig lämna ”kul att ni kör”-stadiet. I en aggressiv genre är trummor prio ett – allt annat är bara detaljer.
I den här artikelserien försöker jag gräva djupare i konceptet hardcore-trummor samt avhandla de komp som lägger grunden för hela genren. Här i den första delen tänkte jag situera mig själv i ämnet genom att presentera mina favorittrummisar inom hardcore samt förklara varför jag tycker att just de är föredömen för trumspelande inom hardcore. Men innan vi fördjupar oss i det vill jag ta upp tre egenskaper som jag ser som essentiella för alla trummisar.
Det finns några viktiga punkter som alla bra trummisar måste förhålla sig till. Den första och kanske viktigaste är att slå hårt. Det är helt enkelt oundvikligt att om en trummis inte slår tillräckligt hårt så kommer hela fundamentet för både bandet och kompet som spelas att fallera. Den uppenbara anledningen till detta hänger ihop med aggressionen som jag skrev om här ovan. Aggression är den viktigaste egenskapen hos ett hardcoreband. Det enklaste sättet att uppnå en känsla av hänsynslös ilska på är genom att ha en trummis som smiskar skinnen som om jorden höll på att gå under. Dessutom är det viktigt för en scen vars spelningar inte sällan äger rum i lokaler som inte är anpassade för livemusik. Med andra ord kan du i de flesta fall glömma lyxen av uppmickade trummor. Så om trummisen vill komma igenom de där skrikande Marshall-topparna med tillhörande lådor gäller det att ta i för kung och fosterland.
Nästa egenskap är mer av en universell färdighet som är önskvärt inom alla typer av trumspel: att spela tight. Med ”spela tight” menar jag dock inte att man ska vara en mänsklig metronom. Många av de klassiska hardcoreskivorna är sällan tighta enligt uttryckets traditionella innebörd, det vill säga i relation till tempo. Ett exempel är Breakdowns demo från ’87, som med allra högsta sannolikhet inte är inspelad till klick. Men tempobyten och den generella skevheten i låtarna bidrar till en förstärkt råhet. Det tighta trumspelet i det här fallet handlar om samspelet med bandets övriga musiker, basisten i synnerhet. Att kunna lyssna, förstå och följa det som resterande bandmedlemmar gör är något som lyfter en trummis och skapar en känsla av tighthet som sträcker sig längre än behovet av att kunna följa en metronom till punkt och pricka.
Sista punkten som jag vill ta upp är att en trummis som spelar i hardcoreband faktiskt måste lyssna på hardcore. Detta kan verka uppenbart, men det händer oftare än en kan tro att man stöter på en trummis som inte har någon aning om hur hardcore spelas. Detta kan vara en person som i andra avseenden är en väldigt skicklig trummis, men faller kort när det kommer till hardcore. Hardcore är en musikstil som kretsar kring rå känsla på ett väldigt direkt sätt. På grund av detta är det även en genre som uppfattas och förstås intuitivt. Det är inte möjligt att förmedla spelstilen i skrift eller i noter. Sättet som det ska spelas på är något som en måste höra, analysera och förstå själv. En måste lära sig genom att lyssna och endast då kommer en att hitta sin egna spelstil, samtidigt som du listar ut de små nyansskillnaderna inom genren. Om alla dessa förmågor går att hitta i en hardcoretrummis så är hen definitivt anmärkningsvärd. De här tre punkterna är även sakerna som jag är mest uppmärksam på när jag iaktar en trummis live eller lyssnar på en inspelning. Nu när vi har de egenskaperna i bakhuvudet kan vi gå vidare till mina favorittrummisar och varför jag tycker om dem.
Earl Hudson
Bad Brains är ett av de viktigaste hardcorebanden någonsin, om inte det viktigaste. Deras avtryck på den tidiga hardcorescenen var mer än bara inspiration för hur genren ska låta, de tog även på sig att agera musiklärare åt många unga hardcorekids. Bland deras elever hittas alla ifrån Ian MacKaye och The Teen Idles till Cro-Mags rytmsektion. Eftersom de redan var duktiga musiker med en bakgrund i jazz och fusion, gick de in med ett intressant perspektiv på hur punk och hardcore kunde spelas. De introducerade spelglädje och en musikalisk personlighet till en scen där majoriteten av utövarna bestod av ungdomar som fortfarande sökte sin musikaliska identitet.
Med hänsyn till det skulle jag vilja påstå att trummis/basist-duon beståendes av Earl Hudson och Darryl Jenifer skapar en definition av att ”hålla nere rytmen”. Dessa herrar lyckas skapa en rytmbubbla som får allt som händer i det diskanta registret att framstå som helt irrelevant. Hudsons trumspel är enkel, en reflektion av sin tid, det är punktrummor i sin renaste form. Utöver kärnan som består av klassiska punk-rockrytmer finns även en släng av lite jazzkänsla – de synkoperade virvelslagen ihop med svängiga fills. Det är inte överspelat, det är inte nerdummat, det är en kombination av finess och råhet. På deras självbetitlade skiva spelas låtarna i ett, för sin tid, ursinnigt snabbt tempo. Trots detta tappar trumspelet inte den finess som återfinns i bandets tidigare demos där de spelar långsammare. Det är nästan som att någon har ställt in fel RPM på skivspelaren. Bad Brains har sitt förflutna i fusionbandet Mind Power, och det är i detta förflutna som vi hittar Hudsons briljans. Övergången från jazz- och fusiontrummor till den hänsynslösa fart som Bad Brains stod för är det perfekta exemplet på hur viktigt det är att inkorporera olika musikstilar i sitt spelande, så länge det görs på ett smakfullt sätt. Det är fusiontrummandets arv utvecklat till sin mest aggressiva spets.
Trumspelet på samtliga av Bad Brains skivor är fenomenalt på sitt egna sätt. Men på tredje skivan, I Against I, där tempot hålls tillbaka lite och bandets influenser utanför punk tillåts ta mer plats, får vi se en annan sida av Earl Hudson. Eftersom att olika stilar och genrer blandas friskt blir det svårt att genredefiniera I Against I, man kan nästan kalla det för en hardcore-fusionskiva. Trumspelet på den skivan gör mig exalterad tack vare faktumet att det inte är varken överdrivet eller överspelat. Det är enkelt, men där finns fortfarande gnistor som håller intresset uppe. Hudson lyckas skapa ett groove utan att tappa kompet och hans hårda trumspel tillför råhet och smuts till ett annars ganska melodiskt album. Han bibehåller groove, håller ihop det med basen och lägger till precis lagom mycket flavör med sina fills. Lyssna bara på baskaggen och pukpassagerna i Re-Ignition eller samspelet mellan bas och trummor under solot i Hired Gun. Det är rent av genialiskt.
Hudsons trumspel fascinerar mig på grund av hans förmåga att göra exakt det som situationen kräver. Det är aldrig för mycket eller för lite, det är exakt där det ska vara. Grunden läggs för bandet och ibland dyker det upp något extra som lyser igenom resten av mixen. Hans nästintill dialektala relation till Jenifer är som taget ur en dröm. Det finns ett givande och tagande i deras samspel som visar på en slags lekfullhet där idéer verkar födas ögonblickligen från ingenstans. Det finns en delad förståelse av rytm men även inslag som för musiken i olika riktningar, för att ständigt hålla varandra på tårna. Du slutar höra två individuella musiker och börjar istället höra rytmsektionen som en enhet.
Maxwell ”Mackie” Jayson
Övergången från Earl Hudson till Mackie Jayson är ur många aspekter en kronologisk sådan. Likheten mellan deras spelstilar är slående. Hudons uppenbara inflytande över Mackies spelstil skapar ett arv mellan två av de bästa hardcoretrummisarna genom tiderna. Antagligen är det på grund av deras likheter som Mackie fick ta över bakom kittet i Bad Brains efter deras första uppbrott. På grund av deras snarlika spelande visste jag inte ens, tills jag började göra research inför den här artikeln, att det var Mackie
som skötte trummandet på Bad Brains fjärde skiva Quickness som släpptes 1989. Jag hade inte ens reflekterat över att det skulle kunna vara någon annan än Hudson som spelar.
Mackies storhet som trummis kommer inte nödvändigtvis från hans uppfinnande av nya komp eller hans komplexa spelmönster, utan snarare från hans förmåga att blanda in olika spelstilar i ett hardcoresammanhang. Jag syftar inte enbart på hans inkorporerande av jazz och funk i trummandet utan även hans sätt att återuppfinna gamla punk-komp. Lyssna bara på kompet som ibland kallas för ”the Mackie beat” Detta dundrande monster till komp känns igen genom det konstanta spelandet på baskaggen. Varje åttondelsnot tas över av en slående kraft som trycker sig längst fram i mixen bara genom att finnas där, lyssna på We Gotta Know för referens. Men det här kompet var ingen nyhet direkt, man kan höra det användas i punk-sammanhang av både Gerard ”Jerry” Nolan i New Yorks Dolls och Rat Scabies i The Damned på deras debutalbum. Men det är Mackies omåttliga användning av kompet på The Age Of Quarrel som får honom att sticka ut. Att anpassa och göra om till aggressionens fördel är monumentalt för varje hardcoremusiker. Trumspelet på Age Of Quarrel förändrade allt för hardcore-trumspel. Det finns ett tydligt före och efter. Trummisar har försökt kopiera den stilen sedan skivan kom ut, med olika grader av framgång. Det som framgår är dock att ingen har lyckats duplicera det i sin helhet. Hela skivan spelas med en aggressiv konstighet som helt enkelt inte går att återskapa. Det uppstod bara en lucka i tid och rymd där en viss grupp av människor slöts samman och skapade något helt unikt.
Några år efter att han lämnade Cro-Mags, efter att ha spelat med band som ska/funk-gruppen Urban Blight och crossover-kungarna Leeway, gick Mackie med i Bad Brains när H.R. och Hudson lämnade bandet i jakten på nya utmaningar. Då spelade han trummor på skivan Quickness (1989) och senare även på Rise (1993). Hans stil på de skivorna är lite annorlunda, troligtvis ett resultat av att vilja spegla Hudsons spelstil. Detta ger oss chansen att iaktta Mackies trummande från en annan vinkel. På grund av det något lägre tempot och mer varierade låtstrukturerna är trumspelet vi hör mycket mer dynamiskt och utforskar ett mer funkigt sätt att tackla genren på. Det är på dessa skivor som vi kan höra flytet i Mackies oansträngda sätt att spela på. Lyssna till exempel på The Messenger från Quickness där han spelar ett rakt komp på virveln och cymbalerna samtidigt som han svävar ut lite med baskaggen, han lyckas bibehålla aggressiviteten samtidigt som han får det att svänga. Om det är något som är värt att nämna från Mackies tid i Bad Brains så är det just hans sätt att göra händer och fötter oberoende av varandra, vilket möjliggör effekten som jag pratar om i The Messengers. Det är just detta som gör honom till en grym musiker. Han kan anpassa sig till sin omgivning utan att uppoffra sin integritet och således bibehåller han alltid sin spelstil. Hans storhet ligger i hur lätt han har för att skifta mellan genrer och detta är en av de största anledningar till att hans trummande aldrig slutar att fascinera mig. En ändlös källa av inspiration.
Anthony Drago
Det vore inte allt för långsökt att kalla Anthony Drago för den mest svängiga trummisen inom hardcore. Det finns flera andra som kan tävla om titeln, men Drago tar onekligen täten. Hans insats med legender som Breakdown och Raw Deal/Killing Time ger oss tillräckligt med bevis på hans skicklighet. För att backa upp uttalandet om hans svängighet måste vi ta oss tillbaka till begynnelsen med en av de mest inflytelserika demokassetterna någonsin.
Breakdown var långt ifrån det första bandet som implementerade hiphop-sväng och breakbeats i hardcore. Men det var de som, möjligtvis tillsammans med Outburst, kultiverade och utvecklade kopplingen mellan genrerna. Användandet av breakbeats inom hardcore är något som faller helt på trummisen. Som exempel kan vi ta intro-riffet i första låten på Breakdowns demo, Sick People. Riffet i sig är ganska rakt på sak, men genom att inte spela ett rakt 4/4-komp lyckas Drago få det att svänga både hårt och rytmiskt på samma gång. Breakdown använde inte bara breakbeat på enstaka låtpartier eller som enskilt mönster, så som Agnostic Front gjorde i With Time eller Youth of Today i Youth of Today. Istället är breakbeats en viktig del av hela soundet. Nästan varje låt på demon har breakbeats av olika slag och det är hans mästerliga sätt att använda dem på som särskiljer Drago från andra trummisar.
Efter splittringen av Breakdowns demo-lineup startade tre av medlemmarna, inklusive Drago, Raw Deal som sedan bytte namn till Killing Time. Deras nya alster påminde mycket om Breakdown, fast med ännu mer flirtande med heavy metal. Genom Raw Deals demos och Killing Times första skiva Brightside kan vi höra en otrolig utveckling av både stil och skicklighet hos samtliga bandmedlemmar. Om du jämför Breakdown-demon med Killing Times Brightside är det nästan svårt att tro på att det är samma musiker som spelar. Albumet, som förstärks kraftigt av sina heavy metal-influenser samtidigt som det står stadigt i sina hardcorerötter, mottogs dåligt när det kom ut på grund av den proffsiga och klara produktionen. Idag ses det som ett av de bästa i sitt slag, och det med all rätt. Det är något med låtskrivandet och musicerandet på den skivan som skiljer den från tidigare motsvarigheter och senare album som bär vidare på arvet. Killing Time lyckas fortfarande få liknande band att blekna i jämförelse. Kolla på några klipp från deras spelning på This Is Hardcore Fest 2016. Lyssna specifikt på övergångarna mellan låtarna. Det finns inte många hardcoreband som kan lyckas med sånt. Dels ur ett tekniskt perspektiv, men framförallt genom att ha fantasin och spelglädjen som krävs för sånt efter nästan 30 års spelande.
Som vi redan har fastställt så är Brightside ett musikaliskt mästerverk och detsamma gäller trumspelet. Det handlar återigen om detaljerna. Saker som får allt att svänga är till exempel de extra baskaggeslagen som trycks in i verserna på titelspåret och Dragos klanderfria sätt att följa riffen med extrem precision, medan han ökar och sänker intensiteten. Skillnaden i kvalitet mellan Breakdowns demo och Brightside är som avståndet mellan planeter, men den stilistiska kopplingen finns fortfarande där. Du kan höra samma rytmiska ambitioner på båda släpp vilket kan vara en förklaring till varför båda anses vara självklara bidrag till hardcorehistoria.
Dragos berusande sväng ligger i centrum för hans trumspel. Hans uppfinningsrika sätt att spela nya mönster och sätta dom i hardcorekontext är anledningen till att jag ser honom som en fantastisk trummis. Det finns en påhittighet i hans trumspel som ligger i gränslandet mellan genrer. Han representerar en hårdare och mer metal-influerad stil av trummande jämfört med de två andra trummisarna jag har skrivit om, men han är fortfarande förankrad i sina rötter. Man kan säga att han är en av länkarna mellan den gamla skolans punkiga trummor och den moderna hardcorestilen, som har blivit sin egen grej helt och hållet. Att han lyckas spela med samma energi efter 30 år är
inte fy skam det heller.
Detta var min introduktion till ämnet hardcoretrummor. Jag kommer att försöka följa upp den här artikeln med andra, där jag kommer gå in mer på olika komp som är vanliga inom hardcore samt deras respektive ursprung. Men eftersom att jag inte har någon disciplin så kan det dröja ett tag.
Skrivet av Gustaf Uicic.
Hardcore Sverige 