Under en lång tid har jag vart mycket skeptisk till den mer metalinspirerade sidan av hardcore. Istället för vassa riff och starka uttryck har jag kopplat det till en komisk överanvändning av breakdowns, fantasilöst gitarrspel och ljudbilder fulla av lökiga produktionseffekter.
Men Jesus Piece är aldrig komiskt. Only Self är en krigsförklaring, en sporre till våld, det är det hårdaste jag utsatt mig själv för på länge. Ska en egentligen förvänta sig något annat? Jesus Piece har under de senaste åren format bilden av sig själva som ett band med mycket att säga och har inte varit skraja för att tala klarspråk i intervjuer eller texter. Plattan släpps på Southern Lord, ett skivbolag som har bevisat sig flertal gånger ha ett öra för det extraordinära inom hård musik.
Only Self ger en vink till mitt 16-åriga jag med liknelser till tidiga släpp av band som Suicide Silence, Whitechapel och Despised Icon. Stundtals påminner det även om mer aktuella släpp som Posthuman av Harms Way och Forever av Code Orange.
Lucid är albumets öppningsspår och likaså en bra ”pit-öppnare”. Efter ett par lyssningar är detta fortfarande ett av mina favoritspår. Det sätter stämningen för skivan bra och ger oss försmak på vad vi har att förvänta av de kommande spåren. Andra låtar och tillfällen jag fastnade för var det riviga ”gitarrgnugget ” under versen i Curse of the Serpent. Post-metaltendenserna i In the Silence, som passar fint in i kontexten utan att kännas forcerat. Även Adamant som verkligen sätter fingret på det jag anser detta band ha gemensamt med tidigare deathcore-band. Favoriten är Neuroprison. Riviga riff leder upp till att ett fullskaligt krig till moshparti som kickas igång med orden ”Sentenced to life in my mind. Tear down the walls of the neuroprison”. Smärtan och frustrationen står helt naken.
Produktionsmässigt finns det ett par roliga element i mixen som ger ett försök att skapa en mer dynamisk lyssnarupplevelse. Tyvärr har denna skiva samma problem som så många andra av dess tid och det är den eviga kampen av att alltid låta högst. Den väldigt maxade och komprimerade ljudbilden ger ingen plats för delay- eller reverbdetaljer att andas. Istället för att ge en smak av ett stort bombastiskt rum så upplever jag många av dessa detaljer inklämda i en tät gitarrvägg. Resultatet blir att det hela låter tudelat. I och II gör denna brist i ljudbilden mycket tydlig, samtidigt som de får deras annars uppskattade experimentella sida att bli långtråkig.
Om du letar efter något revolutionerande så är inte Jesus Piece för dig. Only Self ger oss ett alster av för det mesta välskrivna låtar. De håller oss på alerten med att hoppa mellan olika rytmer och riff utan att falla i en grop av spattig powerviolence, och skivan har ett bra flow mellan de olika låtarna. Men som sagt, inga större överraskningar. Vad vi får är ett gjutet metal/hardcore band, och ville vi ens ha något annat?
3/5
LYSSNA HÄR
Skrivet av Anton Hedlund.
Hardcore Sverige 