Veckans band är ett inslag där folk får skriva lite om sina favoritband, nya som gamla.
De största och mest uthålliga fanbärarna för New Yorks hardcorescen var aldrig några banbrytande innovatörer. Men om man ska sammanfatta 80-talets NYHC med ett enda band så är Agnostic Front det självklara valet.
Sedan 1982 har bandet bestått av en hel del olika konstellationer. Den mest klassiska hittar man på bandets första släpp, 7″ EP:n United Blood från 1983. Då bestod de av Roger Miret på sång, Vinnie Stigma på gitarr, Adam Moochie på bas och Ray ”Raybeez” Barbieri (innan han sjöng i Warzone) på trummor. Alla var arga skinheads i tonåren som inte kunde spela sina instrument, under en tid då New York bestod av muterade AIDS-råttor och klotterfärg på räls. De största influenserna var samtida band från den lokala punkscenen så som The Abused, The Mob, The Psychos (där Roger lirade bas innan han gick med i AF), Reagan Youth och Urban Waste.
Det finns ingen skiva som demonstrerar livet som fattig tonåring i 80-talets New York lika bra som United Blood. Det slarviga spelandet hamnar i skymundan tack vare bandets energi som förstärks av en rå produktion tillsammans med direkta texter om förfall, sammanhållning och överlevnad. De flesta håller dock nästkommande skivan, LP:n Victim In Pain, närmare hjärtat. Kortfattat kan man säga att skivan, som släpptes 1984, är mer av samma, fast tightare och med ett något klarare ljud. När jag började upptäcka hardcore var Victim In Pain en av få äldre skivor som jag verkligen fastnade för och lyssnade mycket på. Dels tack vare att den var väldigt lätt att ta till sig trots sin råhet, men även för att jag kunde höra en tydlig koppling till de mer moderna banden som jag gillade. Om det var Backtrack, Parkway Drive och Terror som ledde mig till hardcore så var det Agnostic Front, Bad Brains, Minor Threat och Warzone som fick mig att vilja fortsätta gräva.
Under åren efter Victim In Pain började New Yorks hardcoreband att hämta mer inspiration från den minst lika blomstrande thrash metal-scenen, och Agnostic Front var inte sena på bollen. 1986 släppte de sin andra fullängdare i form av Cause For Alarm. Med hjälp från Peter Steele (känd från Carnivore och Type O Negative) skrev de tio låtar som trots sin metalbetoning fortfarande låter som Agnostic Front. På den vägen fortsatte det, ända tills 1992 då bandet lades på is. Innan dess hann de även starta ett annat projekt, där de agerade kompband åt Rogers 12-åriga halvbror Freddy Cricien. Resultatet kom 1989 i form av det nästan lika klassiska bandet Madball, med debutskivan Ball Of Destruction. 1996 kom Agnostic Front tillbaka och har fortsatt sedan dess, med Roger och Stigma som de enda ständigt bestående medlemmarna.
Samtliga släpp innan uppehållet är värda åtminstone en genomlyssning. En låt som summerar bandet bra är Strength, från tredje LP:n Justice And Liberty For… Introriffet och gitarrtonen för tankarna till deras tidigare alster ända fram till versen då thrashen tar över. Säcken knyts ihop med mosh och allsång, som sig bör.
Skrivet av Gabriel Siveri.
Hardcore Sverige 