Viktiga saker som ingen längre bryr sig om är ett återkommande inslag där vi skriver om bortglömda guldkorn. Här kommer Ragnar Reinsons text om Hoist A Few från Linköping.

---

Linköping, Söderköping, Motala, Finspång, Skänninge – ja, Östergötland som helhet hade en förmåga att spotta ut sig både kvalitativa och mindre kvalitativa akter under såväl 80-talet som 90-talet. En del band blev kända, en del blev ingenting, några blev legender och vissa blev rent av mytomspunna. Linköpingsgänget Hoist A Few hamnar i det sistnämnda facket.

Bandet, beståendes av Tom på sång, Tobbe på gitarr, Magnus på bas och Anders bakom trummorna satte sina första fotavtryck på scenen 1995, när Finspångsbolaget Wounded Records släppte samlingsskivan Penalty – A Hardcore/Punk Compilation, en hiskligt ful skiva med nån förbaskat trist hockeybild på omslaget. På denna bit plast gjorde Hoist A Few sin debut och trängdes tillsammans med band som Forced Into, Nine, First In Line, Section 8, Drabness och en hel drös andra.

Hoist A Few stack ut som en tuppkam bland sidbenorna – smutsig, packad, skränig och skitig hardcorepunk som lät ungefär som om The Varukers, The Oppressed och Negative Approach hade blivit kollektivt LOB:ade och startat ett band ihop i fyllecellen. Det lät helt enkelt jävligt annorlunda jämfört med den polerade vågen av ”old school hardcore” och ”metalchugget” som var så populärt i Jantelagens Sverje under 90-talets mitt.

I en retrospektiv intervju i fanzinet Keyböard Warriör från 2015 så berättade sångaren Tom om att bandet startades som

”…en naturlig motreaktion på en pretentiös och hemskt tråkig hardcorescen som uppenbarligen inte ville något annat än att sudda ut kulturarvet från punken. Vi gavs inget annat val än att svära lojalitet till alkohol, 4/4-dels takt och fullblodad idioti.”

Trots att Hoist A Few var ett nytt band så var det inga duvungar i sättningen – Anders, Tobbe och Tom hade redan spelat ihop i Religious Vomit, som efter att Tom hoppat av som sångare och ersatts, bytte namn och därefter blev Chopstick. Redan 1993 lyckades Chopstick klämma ur sig en splitdemo med Gregory’s Edge som idag har nostalgiskt samlarvärde.

Chopstick väcker tårögd nostalgi hos många äldre östgötar då de var ett av banden som lade grunden till det som senare skulle bli Linköpingsscenen och inspirerade otaliga stökiga ungar till att starta band på egen hand.

Nog om Chopstick och tillbaka till Hoist A Few.

Efter medverkan på Penalty-compen lyckades bandet genomföra en handfull spelningar både på hemmaplan och utsocknes – trots att de redan dragit på sig ett rykte om att inte alltid passa tider och att ha en viss förkärlek för alkoholinducerat häcklande och kaos. De lyckades med bedriften att supa och leva djävulen så pass mycket att de kastades ut från sin replokal på Skylten och fick därefter skaffa sig en replokal i Skäggetorp, vilket blev deras hemmaplan under resten av bandets korta existens.

Och det är i Skäggetorp som de harvar fram vad som ska bli debutskivan. I Herrens år, 1997 släpper det legendariska bolaget Finn Records tillsist Hoist A Fews ”magnum opus” och tillika deras ”grande finale” – fullängdaren No Serious Shit… 16 låtar råbarkad, råalkad punkig hardcore med Oi!-influenser – något som vid denna tidpunkt var en sällsamt ovanlig kombination.

Öppningsspåret Six Down, Six To Go är en av de bästa krökarlåtar som kommit ur den Svenska hardcoremyllan och resten av plattan är en brutalt uppriktig historia med den ena alkoholglorifierande dängan efter den andra, låtar som är så pass starka att till och med Staffan Snitting hade kunnat tänka sig att sänka ett sexpack till dem, om bara ingen såg. Titelspåret No Serious Shit har en refräng som sammanfattade bandets ideologi och livsåskådning rätt enkelt:

”I wanna get drunk, that’s the way I want it – no serious shit for me, that’s the way I want it”

90-talet var en era då väldigt många skivbolag hade gått över till att helt använda sig av CD-format, och dessvärre valde Finn Records samma väg – vilket resulterade i att No Serious Shit… tyvärr endast finns tillgänglig i detta ”underlägsna format”. På gott och ont kan en konstatera så här i efterhand, för om No Serious Shit… hade släppts på LP så hade den troligtvis gått för en ganska så saftig peng på skivsamlarmarknaden.

Skivan fick väl ganska sval respons i Sverige, förutom i vissa kretsar, men den fick en fördelaktig recension i Maximum Rocknroll #174 (november ’97) och positivt lovordande i en hel del andra utländska fanzines, vilket gjorde att en del folk utanför Sverige fick upp ögonen för bandet.

Sen går det som det ofta gör när band kretsar kring kröka och leva djävulen – sakta men säkert åt skogen. Men först gick det mot Tyskland.

Hösten 1997 drar Hoist A Few ut på sin enda turné – en snabb sväng till Tyskland med åtminstone tre inplanerade gigs. Med sig i bussen har de Martin-Oi! (The Fisticuffs, Northland (rest in power)), Jack (Håll Keft), Motala-Mika och sist men inte minst, Jonsson (Anti-Cimex). Utan tvekan ett färgstarkt och alkoholvänligt road crew, vilket givetvis resulterade i en hel del spännande utsvävningar under resans gång – nån fick på truten, nån blev biten och några tyskar blev förnärmade.

Vad som egentligen hände på denna turné verkar vara svårt att få fram då samtliga deltagare endast har grumliga minnesfragment, men enligt legenden så smällde Jonsson upp ett otäckt sår i skallen när han ramlade ut ur en hammock och rakt ner i ett betonggolv, och ägnade därefter större delen av turnén åt att gå runt morrandes, iklädd nån form av militär snödräkt med en flaska sprit i näven och ett blodigt bandage lindat runt huvudet.

Denna Tysklandsvända blev början på slutet för Hoist A Few, men den sista spiken i kistan slogs in i Mariestad där de skulle spela tillsammans med Doom. Tobbe var för packad för att ens kunna spela och efter tre låtar kastade han gitarren i golvet och ragglade av scenen. De andra medlemmarna blev skitsura och åkte hem till Linköping utan honom. Kort därefter berättade Tom för de andra att han skulle flytta till Gotland och det var den definitiva dödsstöten för bandet.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna och med åren har Hoist A Few fått mytomspunnen kultstatus i vissa kretsar, senaste livstecknet från bandet ifråga var när Tom och Anders ställde upp på intervjun i Keyböard Warriör – där de nostalgiskt blickade tillbaka på bandets korta men intensiva historia. Det är från intervjuerna med dessa två som en stor del av materialet till den artikel är hämtad.

Därefter blev det återigen tyst om bandet, förutom att det hörts viskningar om en vinylversion av No Serious Shit… Det är fler än ett skivbolag som visat intresse men hittills har alla försök runnit ut i sanden. Men vem vet – om tio, tjugo eller trettio år så kanske någon driftig jävel lyckats få ihop hela bandets godkännande till att äntligen ge ut skivan på det format som den borde ha förärats med från början?

Med ett fåtal spelningar, en kaotisk Tysklands-turné och en fullängds-CD lyckades de ställa till med mer oreda och elände på 2–3 år än de flesta band lyckas på ett decennium.

---

Skrivet av Ragnar Reinson.