Veckans band är ett inslag där folk får skriva lite om sina favoritband, nya som gamla.
Genom hardcorepunkens historia finns det många band som varit briljanta, men som på grund av olika anledningar förbisetts av en alltför trendkänslig scen som tenderar att prioritera vad som är inne för tillfället framför vad som är på riktigt. Out Cold från Dracut, Massachusetts är ett ypperligt exempel på ett av dessa förbisedda band.
Bandet började redan 1989, harvade fram ett par demos och deras första vinylsläpp kom 1993 i formen av en delad 7″ med Psycho. Året efter kom deras första egna EP, Lost Cause. Samma år lyckades de även samla sig tillräckligt för att spela in sin första LP. Den självbetitlade LP-skivan blev också slutet på det gamla Out Cold och början på det nya, för strax efter skivan hade släppts hoppade den dåvarande sångaren Kevin Mertens av bandet och basisten Mark Sheehan tog motvilligt över micken. Och det är med Mark på sång som de flesta känner till Out Cold.
Att vi ens vet vilka Out Cold är, har mycket att göra med att en driftig holländare vid namn Henk som driver Kangaroo Records tar kontakt med bandet under 90-talets mitt och därmed inleder ett samarbete som varar i nästan ett årtionde.
Det är via Kangaroo Records som de 1996 släpper sin andra LP, Permanent Twilight World. Redan året därefter lyckas de få ur sig den tredje LPn, Warped Sense Of Right + Wrong. Med dessa två relativt nysläppta fullängdare i bagaget och No Eye Contact-EP:n rykande färsk på ett europeiskt DIY-bolag så öppnades en dörr upp för bandet och de börjar aktivt turnera runt i Europa. En av deras spelningar under Europa-vändan 1998 dokumenteras och släpps året därefter. Live In Amsterdam-LP:n har tyvärr inte fantastisk ljudkvalité, men om man blundar riktigt hårt, örfilar sig själv över öronen och dricker tillräckligt många öl så märks inte den hemska ljudkvalitén av och det känns nästan som man ser dem live…
Out Cold hade för vana att vara frenetiskt produktiva och släppte skivor i drivor – år 2000 kommer Two Broken Hearts Are Better Than One-LP:n, samt en split-CD med brittiska Voorhees och sen tog det mindre än ett år innan nästa LP, Will Attack If Provoked såg dagens ljus.
Därefter var det lite lugnare och det dröjde fyra år innan bandet fick ut fullängdaren Goodbye Cruel World, som av vissa anses vara bandets ”magnum opus” – men det är ju en smakfråga. Bandet fortsätter spotta ur sig enstaka 7:or och splits fram till 2008 innan Out Cold kallnar.
Out Cold hade en förmåga att tugga, äta och spotta ut medlemmar på löpande band – medlemmar ifrån band som Fit For Abuse, The Pinkerton Thugs, Last In Line, The Prowl och Anal Cunt hann avverkas genom åren. De enda medlemmarna som höll nästan hela karriären var sångaren Mark Sheehan och trummisen John Evicci – alla andra byttes ut förr eller senare.
Under sin aktiva period 1989–2008 släppte bandet tre 7:or, sex splits, en live-LP och sex fullängdare. Försök räkna upp tio bra hardcore band som klarat av att hålla den produktiviteten utan att börja med metal eller spela femminuterslåtar.
2009 lägger Out Cold officiellt ned, något som många trodde bara var något ”tillfälligt” kanske orsakat av frekventa medlemsbyten och psykosociala problem. Men tyvärr kom de aldrig att återförenas då Mark Sheehan avlider blott 41 år gammal, mindre än ett år efter bandets uppbrott.
Vad är då ”grejen” med Out Cold? Förutom att de konsekvent höll sig produktiva till skillnad från många andra band, så skilde sig Out Cold även från mängden då de aldrig avvek från sin ursprungliga magiska formel – snabb, rå och skitig riffhetsande hardcore med en smutsig dos punk injicerad i venen mixat med tämligen hatiska, sluskiga och bittert social-nihilistiska texter. De experimenterade aldrig med metal, svävade inte ut med femminuterslåtar och tappade aldrig fokus musikaliskt. Det är väldigt få hardcoreband som inte tappar fattningen efter andra eller tredje LP:n och ger sig ut på djupt vatten, men Out Cold lyckades undvika den faran och förblev bandet som de var från början, fast bättre.
Det är svårt att utse bandets bästa skiva – men de tre LP:s som släpps mellan 2000–2005 (Two Broken Hearts Are Better Than One / Will Attack If Provoked / Goodbye Cruel World) är konsekvent svinbra från början till slut och Mark Sheehans sång är sådär lagom trasig, vrickad och fucked up. Skulle jag tvingas välja under pistolhot så är det nog Two Broken Hearts Are Better Than One tillsammans med Planned Accidents-EP:n som står högst upp i hierarkin.
Bästa låt eller låtar är också svårt att avgöra – man kan gott plocka flera russin ur kakan på varenda släpp. Nothing Like You från Warped Sense Of Right + Wrong, Crawlspace och You’ll Never Learn från Two Broken Hearts Are Better Than One, Hidden Agenda eller varför inte Quick Fix från Will Attack If Provoked? Eller vafan – That Hurt från Planned Accidents-EP:n? Beroende på humör och dagsform varierar det – men bandet har en låtskatt som är få förunnat.
Notera att Spotify-länken INTE tillhör artikelskrivaren, som fortfarande ältar över kassetter, vinyler och tycker att datorer mest är till för att spela MS Röj på.
Skrivet av Ragnar Reinson.
Hardcore Sverige 