Fångad i en mosh är ett nytt inslag där vi intervjuar några av scenens prominenta dansare om kampen mot att ha tråkigt. Först ut är Patricia Elmqvist!
Alla som tillbringat mer än 17 minuter på en hardcorespelning i Malmö sedan millennieskiftet vet vem Patricia är. Förutom att drämma ihop spelningar under maximal hets och minimal eftertanke på Norra Grängesberg lirar hon trummor i Beyond Pink och sjunger i både Slöa Knivar och Lawgiver. Här kommer vi dock fokusera på hennes prestationer som störare av allmän ordning – en evig ambassadör för stök och bök, och en fiende till motsatsen.
– Hej Patricia, hur började din moshkarriär? Minns du första gången?
Nej, jag minns fan inte, men jag har aldrig varit mycket för anniversaries och sånt, har aldrig vetat när jag blev ihop med någon eller när något av mina band startat. Jag har ett skitbra minne när det gäller meningslösa fakta som vad en idiot sa och hade på sig för 5 år sen, icke-kosher djur som hyraxen, att citera Första Konungaboken i Gamla Testamentet men saker som gäller mitt liv eller saker jag måste komma ihåg rinner av mig som den hala skånska gås jag är. Dock minns jag att jag tyckte det var självklart att jag skulle vara längst fram på konserter så länge jag kan minnas att jag gått på konsert. Kosta vad det kosta ville. Oavsett om det var Infinite Mass när jag var 12 eller något punkband på Tullakrokfestivalen sommaren därefter. Och det kostade en del, jag hamnade ofta under folk, men jag gillade kaoset. Minns dock tydligt hur en äldre punkman påpekade för mig, när jag var typ 15 att det var ”coolt” att jag alltid var mitt inne i moshpiten trots att jag var en så liten tjej. Sjukt störig kommentar. Plötsligt blev jag självmedveten. För mig hade det bara varit självklart att det var där man skulle vara. Senare gick jag igenom någon kort period av vad vi kan kalla falskt feministiskt uppvaknande. Jag lärde mig att det är fel att dansa våldsamt och att man ska ta det lugnt så alla kan ha kul. Efter ett tag insåg jag såklart att det är tråkigt att ha tråkigt och att jag inte pallar regler så jag återupptog min falnande moshkarriär.
– Vilka är dina signaturmoves?
Mos def att bryta näsan och att bryta naglar. Räknas det? Förutom det så är jag ett fan av klassisk pogo, att spänna kroppen och hoppa upp och ner, som en pogostick. DET POGAS ALLDELES FÖR LITE NUFÖRTIDEN! Sen gillar jag att hoppa framåt samtidigt som armarna krålar bakåt, så att man kan slamma in i någon med livmodern först. Det leder dock ibland till att man slår luften ur sig själv men det är värt det. Gorillahopp nära golvet är kul. Klassisk flygande punk-twostep från sida till sida är kul. Allt som faller en in är kul. Typ är det halt och man får feeling på att göra ett sälglid är det kul. Mitt signaturmove är förhoppningsvis att jag är glad men kanske lite störig. Och att jag försöker välta folk med vältblick men misslyckas pga min ringa storlek.
Höll nästan på att glömma mitt verkliga signaturmove nu: ONE WOMAN PUSH MOSH. Det vill säga: alla andra har bestämt sig för att ha tråkigt och stå stilla, jag har bestämt mig för att ha roligt. Efter ett visst antal misslyckade försök att välta folk eller släpa dem tvärs över rummet övergår jag då oftast till ensam pogo. Efterhand börjar det svartna för ögonen och det börjar kännas som att jag faktiskt puttas i olika riktningar trots att det i verkligheten enbart rör sig om blodsockerfall. Skitkul! Rekommenderas varmt!
– Vilken typ av utveckling av den svenska moshen hade du velat se inför vårsäsongen 2019?
Jag hade velat att moshstatistiken gick upp rejält. Ett tag hade vi mosh på alla spelningar i Malmö. Det var bra. Sen slappade vi till. Man måste sätta standarden att så fort ett band börjar spela ska det dansas. Det är roligare för alla inblandade. Jag har adhd så jag kan t ex inte fokusera och lyssna på ett band om jag inte dansar. Då står jag där plötsligt och tänker på u-båtar och har ont i ryggen. Dansar jag tänker jag på vad de spelar. Förutom det så hade jag velat se en utveckling där moshen blev mer impulsstyrd och oförutsägbar. Jag vet att det är lätt att man fastnar i att stå still på de snabba partierna och vänta på ett breakdown, eller att man fastnar i att bara göra kängnäve hela låtar, men det är ännu roligare om man släpper loss sina instinkter fullständigt, glömmer bort sig själv och blir ett med musiken. Vi kan kalla det contemporary mosh. Det är drömmen.
– Hur är din syn på moshen som en trygg vs otrygg zon?
Jag tycker definitivt att det ska kännas otryggt. Det är det som är adrenalinkicken. Det är därför jag vill ha contemporary mosh, för en mindre koreograferad publik där man omöjligt kan förutspå när skiten ska gå ner. Men det är såklart inte ok om någon går in för att medvetet skada någon annan, men sånt märks ju om det händer. Det brukar vara rätt transparent. Sen är det ju självklart att man ska hjälpa folk som trillat och hamnat under osv? Men hallå sånt behöver jag väl inte förklara? Alla minns Pearl Jam på Roskilde, eh, man vill ju inte att folk ska dö heller. Sen kan jag ju säga att jag blivit ganska skadad vid en rad olika tillfällen men oftast värst när jag stått stilla och låtit någon idiot landa på mig gång på gång. Läxan jag lärt mig är mosh or get moshed, var man till sin läst, osv. Jag är inte byggd att fånga 90 kilos män som kommer flygande från ovan. Så alltså undviker jag att befinna mig där den uppgiften ska utföras. Jag har gjort tillräckligt av den skiten i mitt liv. Ingen skam. Stagedivear du mot mig och jag hinner se dig så flyttar jag mig.
– Topp 3 tips till en icke-moshare som vill börja
- Det gör ondare att stå stilla vid kanten och låta någon slamma in i dig än att själv slamma in i någon annan. Det är grundläggande moshfysik.
- Stå inte och tänk ”nästa låt”, ”snart”, osv. Du blir bara mer och mer självmedveten då. BA ”NU” KÖR innan du hinner stoppa dig själv. Och skit i hur du rör dig. Om någon annan bryr sig om hur du ser ut är den personen en tönt.
- Bli ett med kaoset och glädjen.
– Det sämsta du vet i mosh- och stagedivesammanhang
Jag gillar allt, utom när en nervös stämning sprider sig och folk står stilla och väntar trots att bandet börjat spela. Det är grov ångest.
– Det bästa du vet i mosh- och stagedivesammanhang
När folk glömmer sig själva och allt blir till en enda moshsymbios.
– Några sista ord?
POGO 4 LIFE.
Patricias favoritmoshklipp
Här är ett exempel på en bra spelning med ett av mina favoritband Skitkids. Jag är även svag för klassisk push mosh, obvi.
Och här är ytterligare en som jag minns att jag hade kul på:
Skrivet av Jacob Bondesson.
Hardcore Sverige 