I somras såg jag Vidro på Fängelsets kafé. Hade aldrig hört talas om dem innan men blev mycket positivt överraskad. Det var den där typen av vidriga och slaskiga hardcore punk som jag älskar. Det stack ut bland andra band och bandet hade ett uttryck som etsade fast sig på minnet. Ett gäng månader senare och deras debut skiva Allt Brinner är här för oss alla att ta del av och detta är vad jag har att säga om den.
Vidro har utan tvekan lyckats ta med sig samma känsla som jag fick av dem live till skivan. Det låter stökigt, äckligt, argt, samspelt och rätt eget. Gitarrljudet är stökigt och levande. Att det inte ligger dubbar över leadgitarrerna ger även utrymme för basen att ta plats i ljudbilden. Trummisen spelar med finess på hi-haten och pukorna som ger beatet ett eget liv utan att bli tröttsamt överspel. Textmaterialet är minimalt babbel och bara rakt på sak med meddelanden som ”du suger”, ”jag suger”, ”vi suger” och ”livet suger”. Det är politiskt, personligt och framkommer som jävligt ärligt.
Jag tycker om hur statisk skivan är men generellt är skivan inte särskilt överraskande. Det konsekvent chorusdränkta gitarrljudet, som jag initialt älskar, ger ljudbilden en lite enformig känsla. Det händer inte så mycket i tempot heller och jag tror att ett par snabbare eller segare låtar hade gjort mycket för det övergripande intrycket. Jag hade velat höra att Vidro till nästa släpp vågade arrangera låtarna lite mer varierande och tänja på gränserna. Bandet har definitivt redan verktygen och kreativiteten för det. Melodierna i en låt som Europa är ett bra exempel på något som ger skivan bredd utan att kännas malplacerat och arrangemang som i Kalla Drömmar ger låten fler nivåer utan att gå för långt ifrån grunden. Även de kaosartade solobitarna på gitarren flörtar med 80-talets tidiga post-punk.
Allt som allt är Allt Brinner en bra punkplatta. Låtarna håller en rätt klassisk punkform som trots att vara underbar tenderar att få mig att zona ut efter ett tag, speciellt under svagare spår som Sista Dagen På Jorden och Slakthus. Men trots det dras jag tillbaka och fortsätter ta till mig Vidro.
Skrivet av Anton Hedlund.
Hardcore Sverige 