Fångad i en mosh är ett inslag där vi intervjuar några av scenens prominenta dansare om kampen mot att ha tråkigt.
Du står i en trevlig porslinsbutik, mindar din egen business och kikar på en vackert handmålad liten statyett föreställande två gråsparvar som lutar sig mot varandra. Runt dem växer blommande äppelträd. De är nog kära. Du hör ett konstigt ljud som växer sig starkare. En gravt mentalsjuk baltisk golvläggare brakar plötsligt in med en rutten Volvo 240 och börjar backa med släp i 170 km/h. Släpet kränger och slänger okontrollerat och besinningslöst från höger till vänster. Borta är friden, borta är tystnaden och borta är förhoppningen om en ljusare framtid. Inom loppet av en tiotusendels sekund har du dragit på dig ett tjugotal svårläkta frakturer. Gråsparvarna har pulveriserats mot betonggolvet. Barn gråter och blod flyter. Trots det kan du nånstans känna… att det är lite gött ändå? Du rycker till. Porslinsbutiken är borta. Släpet i fråga är nu två knytnävar. Ljudet av rundgång börjar tjuta i öronen och du förstår att frakturerna inte var en del av drömmen. Den baltiske golvläggaren är i själva verket din vän Björn Svensson, och du minns plötsligt det sista du hörde innan du förlorade medvetandet: en ensam chinacymbal. Ditt sargade ansikte pressar fram ett tandlöst leende. Han må hata mycket (läs: allt) och nästan alla (läs: alla), men är det något han älskar så är det hardcore i allmänhet och mosh i synnerhet. Klart grabben ska få ha det lite skojeliskoj ibland. Här är vad han har att säga om saken.
– Hej Björn, hur började din moshkarriär?
Jag vet inte om det riktigt finns ett speciellt ögonblick, kan inte minnas en speciell spelning som var första gången jag ”moshade” (låter så töntigt haha). Men jag började gå på spelningar i början på högstadiet och ville alltid stå längst fram och sjunga med och så vidare (oavsett om jag kunde låtarna eller inte lol). Mitt första tydliga moshminne är från nån Linköping Hardcore Fest (minns inte vilken). Matte, aka Matte MOSH, aka VIOLATOR haha, mosade alla på nåt band, säkert Path Of No Return. Det var första gången jag stötte på ”hård” mosh, minns att jag blev helt chockad först men att det samtidigt var så jävla fett.
– Som återkommande hardcoreresenär, både som besökare och som sångare i The Hammer, Outstand och Undone, hur tycker du att den svenska moshen står sig med internationella mått mätt?
Det är så jävla olika från land till land, men jag skulle säga att vi har bättre, roligare och hårdare mosh än de flesta länderna när man åker ut i Europa. Det är generellt mycket mer avslappnad stämning och folk vågar ta plats i Sverige. Mycket mindre bajsnödigt och inte bara folk som bara försöker se coola ut för Youtube och Instagram (även om vi också drabbas av det såklart). Nere i Europa känns det som att det viktiga är hur man framställer sig själv och vad alla andra tycker och tänker, inte att ha kul, och det blir ofta jävligt seg stämning. Många är också väldigt rädda för att trampa varandra på tårna, både bildligt och bokstavligt, som att det finns ett tydligt regelverk och det suger verkligen. Jag tycker om när folk är helt dumma i huvudet och gör vad det vill bara. Storbritannien har jävligt bra mosh måste jag dock säga, även om de också ofta lider av credpsykos och att mosha till rätt band och att se snygg ut när man gör det ibland kan känns viktigare än att faktiskt ha kul. Hade vår scen varit lika stor till mängden folk och band som deras hade vi haft bästa scenen i världen utan tvekan.
– Vilken typ av utveckling hade du velat se på de svenska dansgolven under herrens år 2019?
Korta svaret: Timmerstocken. Långa svaret: Jag hade velat se mer aktivitet hela tiden när band spelar, att folk inte bara står och väntar på det där fetaste moshpartiet, även om jag älskar det också. Är själv jävligt dålig på det, men försöker jobba på det. Ska ligga i träningsläger över sommaren inför Alive & Well. Hade också velat se att folk står mer framme vid scenen, stagedives, folk som sjunger med, allmänt stök bara. Gillar konceptet av kaos framför scenen och vev längre bak. Vill att hela rummet ska kännas som en krigszon med folk i hög överallt.
– Vilka skador har du ådragit dig under din långa karriär som brutalitetsballerina?
Känns som att jag skadar mig nästan varje spelning haha. Nån smäll på pungen, ett finger i ögat etc, sen har jag ju min högerhand som är helt trasig så varje gång jag slår i den i nån så svullnar den upp som en ballong. Enda gången jag skadat mig på riktigt som jag minns på var Guns Up! i Belgien. Fick en stagedive i huvudet och svimmade och fick hjärnskakning. Var så jävla segt, för det var en riktig skitfestival förutom just Guns Up! haha.
– Vilka är dina signaturmoves?
Timmerstocken, man bara ställer sig brevid några tråkiga jävlar, och faller med hela kroppsvikten rakt in i dem.
– Du var ju huvudansvarig för Alive & Well Fest under det klassiska året 2015, när du flög in The Rival Mob och No Tolerance för exklusiva Sverigespelningar. Vad var din ambition med festivalen?
När jag tog över A&W från Linus var min ambition att det skulle vara mosh hela tiden på alla band. Nånting jag hade i bakhuvudet med alla bokningar var ”kommer det bli bra respons?”. Tycker jag lyckades ganska bra med det, och jag önskar att fler promoters skulle tänka på det sättet – hardcore är livemusik trots allt och publikresponsen är ofta viktigare än själva bandet. Tog en paus från A&W förra året men är tillbaka i år. Tycker verkligen att ”100% mosh hela tiden” har levt vidare väldigt bra.
– Hur är din syn på moshen som en trygg vs otrygg zon?
Jag tycker att hela konceptet med trygga zoner är ganska konstigt, för jag har typ hela livet sökt mig till ”otrygga” miljöer. Hela samhället är ju uppbyggt på trygghetsmissbruk och att alla hela tiden ska känna sig säkra och skyddade. Jag vill att hardcore ska vara ett steg i totalt motsatt riktning från det. Med det menar jag inte att folk ska vara uppriktigt rädda på spelningar eller att man ska försöka skada varandra. Men att det finns ett farligt och aggressivt element är ju det som gör hardcore till vad det är. Utöver det är ju begreppet trygghet jävligt otydligt och individuellt, hur jag uppfattar trygghet är ju inte nödvändigtvis likadant som hur du uppfattar det. Jag har aldrig känt mig otrygg på en hardcorespelning, men varje gång jag går på en spelning som inte är hardcore känner jag mig direkt obekväm och malplacerad. Jag tror att folk ofta förväxlar den känslan med otrygghet – känslan av att inte passa in i ett sammanhang. Bara för att du inte tycker att någonting passar dig till 100% så behöver det inte betyda att alla andra måste passa din mall.
– Topp 3 tips till en icke-moshare som vill börja
- Det är viktigare att mosha hårt än snyggt.
- ”Mosha eller bli moshad”. Om nån börjar mosa i just det hörnet du står i – gå inte därifrån, mosa tillbaka.
- Sluta bry dig så mycket om vad alla andra tycker. Du är ju där för att ha kul, det spelar absolut ingen roll om någon pretentiös snubbe med limiterad merch tycker att du ser ut som en idiot. Gör vad fan du vill bara.
– Det sämsta du vet i mosh- och stagedivesammanhang
Folk som blir sura. Stå inte längst fram vid scenen och bli ledsen om någon hoppar på dig.
– Det bästa du vet i mosh- och stagedivesammanhang
Det allra bästa som finns är när en person stagedivar, och sen kommer en till person och stagedivar på den som redan ligger överst i högen och så börjar nån veva rakt in samma hög så att hela rummet ramlar. Finns nog nästan ingenting i hela världen jag älskar så mycket som det. Det och när man ser ett band som man tror att ingen ska bry sig om och så är det 100% krig hela setet.
– Favoritmoshklipp?
– Några sista ord?
Jag står på scen och är andfådd i några band, kom gärna nån gång när vi spelar om ni gillar att ha kul. Outstand och Undone. Om Sverige är redo för det så kommer det lite nya låtar snart.
Skrivet av Jacob Bondesson.
Hardcore Sverige 