Fångad i en mosh är ett inslag där vi intervjuar några av scenens prominenta dansare om kampen mot att ha tråkigt.
Demontanten som huserat under källartrappan på det övergivna mentalsjukhuset sedan 1200-talet har efter många års konventionellt terroriserande och småspökande tappat dödsgnistan. Som vilken deprimerad plågoande som helst vänder hon sig till dansens värld. Efter att ha bockat av foxtrot, zumba och poledancing har hon börjat tappa modet. Det kanske inte var så jävla kul ändå? Ett sista försök då. Limbo. Ja. Ja för i helvete. Med ryggen onaturligt böjd bakåt som en knotig bergsgran klampar den gamla haggan ursinnigt fram över dansgolvet med stora kliv. Det är som trappscenen i Exorcisten kombinerat med Långbens galna gäng. Smått komiskt och djupt besvärande på samma gång. I skuggorna, bakom en pelare, står en ung kvinna från Södertälje och antecknar ivrigt.
Hej Emelie, minns du första gången du hängav dig åt den eviga kampen mot de osynliga getingarna?
Jag skulle vilja säga att kampen drog igång sakta men säkert. Det började med någon mesig wall of death när Architects eller något liknande lirade på Arenan. Kan ha varit 2012–13. Jag vet att jag la min första dive när The Story So Far lirade på Fryshuset i september 2013. Hela TVÅ dives blev det den kvällen! Men första jakten på getingar i hardcoresammanhang var på Power Trip/Bane-giget på Bergsunds Strand typ november 201…3? Där snackar vi circle pits med typ fem pers, blev säkert någon halvknackig twostep under Bane men bästa av allt var nog stagedive-festen den kvällen. Kommer ihåg att det togs fram någon halvrutten madrass som blev som dive-underlag, bland det roligaste jag varit med om!
Har du orsakat eller drabbats av några skador genom åren?
Bara det gamla vanliga. Oändliga mängder blåmärken, bulor i skallen, skrapsår från Gula Villans tegelväggar. ”Värsta” skadan jag har erhållit är ett splittrat smalben så att jag kunde se ner till själva benet. Men det löste sig punk style; av sig självt. Utan läkarvård.
Tycker du att ens personlighet brukar avspegla sig i moshen, eller är det på dansgolvet man slår sig fri (bokstavligt talat) från den man är i vanliga fall?
Jag tror starkt på att sättet man moshar på avspeglar i alla fall ens musiksmak. Och den är väl ändå starkt ihopkopplad med ens identitet. Så svaret på frågan är ja. Ser jag till mig själv så är mina moves extremt inspirerade av den typ av punk och hardcore jag lyssnar på mest. När man hittar sin subgenre så blir det nästan naturligt att man kollar in livevideos med band och gig som peppar en mest. Och därifrån kollar man på hur de gör! Sen står man på sitt rum och bara övar skiten ur det man sett tills man hittar sin stil i det. Så snarare slår man sig FRAM med sina moshmoves och visar alla vem man är lite grann.
Vad hade du gärna sett mer av på svenska spelningar?
Jag vill främst se att folk ställer sig längre fram och täcker upp tomrummet. För jag vill ha mer STAGEDIVES. Jag kan tycka att det blir så jävla glest framför scenen så fort det händer minsta lilla. Det är jäkligt tråkigt. Jag fattar hela grejen att man inte vill ha en fet smocka eller spinkick i nyllet, men skulle det vara så att man känner att man måste backa under något tillfälle får man gärna steppa tillbaka igen liksom. Sluta skapa tomrum och fyll upp.
Som jag minns det var du inte så gammal när du började dyka upp på hardcorespelningar. Har du några minnen av särskilt bra grejer som fick dig att stanna kvar och dyka in i kulturen med nyllet först?
Just det giget med Power Trip och Bane gjorde mig så jävla peppad på att fortsätta gå på gigs. Annars är det främst allt folk som fortsatt att dra in mig i getingboet som fått mig att stanna kvar. Alla Neighborhood-gigs i Stockholm var jävligt viktiga för mig för just hardcorepeppen. Bara goa människor i det bandet, bra hardcore som jag klickade med och som verkligen fick mig att slipa på både min two-step och att nöta låttexter. Alla roadtrips för några år sedan var också en grej som gjorde mig peppad som fan. Att man var ett gäng som dedikerade lite tid åt hardcore. Kunna åka hemifrån över en natt bara för att få dumma sig i några timmar till något band, hänga med folk man inte ser så ofta, men också sing-a-long-hänga i bilen. DET är livsglädje!
Det finns ju många olika skolor inom den allmänt erkända idrottsgrenen slamdancing. Vilken moshstil gillar du mest respektive minst och varför?
Jag gillar klassisk slam mest. Jag är själv en side to side-person, så all form av pogo är att föredra. Dock ingen jävla pogo i cirkel, spara den cirkle jerk-skiten till crustpunkare istället. Just side to side går att variera så sjukt mycket, och passar till olika typer av breaks, vilket gör det till en mångsidig gren. Det är roligast när folk beter sig som apor, bokstavligt talat, och ser ut som goblins som kryper fram och tillbaka på dansgolvet. Ju fulare och skevare, desto bättre! Är absolut inget fan av beatdown-relaterad mosh. Främst för att jag är så jävla osmidig och knappt får upp mina ben högre än midjehöjd om jag skulle försöka mig på någon move där. Skulle jag försöka mig på någon form av windmill skulle jag bara tippa mig själv. Jag har aldrig varit en smidig person, så generellt dras jag till den mosh som ser mest dum ut helt enkelt.
Vilka är dina signaturmoves?
Det är väl någon typ av silly walk skulle jag tro, där jag går lågt ner och härmar Gollum i kroppsspråket typ. Vi kan kalla det en side to side creepy crawl.
När har du som absolut roligast på en spelning?
Hmm, det självklara är nog såklart när jag får se ett band som jag peppar asmycket. Det kan vara en hur tråkig crowd som helst, jag brukar oftast gå igång ändå eftersom jag vet vad just det bandet kan leverera live. Men roligast har jag nog ändå när jag ser andra göra sin egen grej i moshen och verkligen inte bryr sig om någonting. Det är en peppande känsla att se andra ha kul och bara köra sitt race, för då vet man att peppen för hardcore och punk fortfarande lever. Oftast boostar det mig också, och resulterar i kul och asbra gigs.
När trivs du inte alls på en spelning?
När 80% av alla som står längst fram håller en bärs i handen. Det blir totalt moshstopp i alla fall. Jag är inte där för att bli nerdränkt och lukta surt jävla piss som resultat av ett gig.
Favoritmoshklipp?
Några sista ord?
1 000 spänn och en high five till den som fixar min första riktiga mosh-skada!
Skrivet av Jacob Bondesson.
Hardcore Sverige 