Det här inlägget kommer att uppdateras kontinuerligt allteftersom The Rest Of Us lägger upp nya videos från festen.
Snabbaste vägen till ett tandläkarbesök
Vem minns inte A&W 2015 när Rival Mob och No Tolerance sopade rent i Södermanland? Efter att festivalen dansat runt i bland annat Eskilstuna och västkustens pärla Göteborg har den nu landat på Sveriges baksida. Svensk hardcore har inte direkt varit bortskämd med bra gig och utländska akter som tagit sig över Öresundsbron. Vi lever just nu i ett vakuum, ett mjukt Swexit där punk är det som går hem i det svenska folkhemmet och hardcore får stå lite vid sidan av. Då är det skönt att veta att det finns hjältar som Acting Out Bookings och Moral Panic.
Fredagen bjöd på en slags uppvärmning för vad som komma skall. Gula Villan i Haninge var platsen för förfesten och banden något av det bästa vår svenska scen har att erbjuda. Gula Villan är lite som att gå bort till en go polare och hänga ut i den personens vardagsrum med andra polare som hoppar en i skallen ackompanjerat av hård musik och 800 graders värme. D.R.A.B. var först ut för kvällen. Jag hade missat att lyssna på låtarna de la ut för någon vecka sedan men vart väldigt positivt överraskad. Trots tekniskt strul och förstagigssyndrom så fick vi ta del av ett sjujäkla mangel och hård mosh.
Inget gig utan att Björn Svensson kommer med någon slags skada. Frontmannen i nästa band Outstand (Nej, inte Vänersborgsbandet med ny sångare) hade den här gången lyckats slå en vurpa med en elscooter vilket basunerades ut mellan två låtar till allas sanna skadeglädje. Outstand har gått från klarhet till klarhet och när Björn säger åt en att röra på sig, ja då stampar hela publiken i takt.
Waste har nyss varit ute i Europa och det märks alltid när band varit på turné och gjort x antal gig. Kändes som att låtarna gick lite snabbare vilket bara är positivt. Johns trummande var helt fenomenalt och Andreas röst verkar bara bli bättre och bättre.
Give Today var sist ut för kvällen. Gävle som hade en scen på uppgång för ca 8 år sedan tillbaka har spottat ur sig en hel del bra band. Senast jag såg det här bandet måste ha varit på Alive & Well förra året och deras liveframträdande har verkligen växt avsevärt. Kul också att publiken ger den respons de förtjänar.
Om man aldrig varit på ett hc-gig förrut så kan en lineup som årets Alive & Well bjöd på antingen göra att man aldrig mer vill besöka en ny spelning eller så tycker man att det här med att få en knogmacka under 10 timmar är det bästa som finns.
Efter att 30% av alla tyskar och engelsmän som inte kunde planera sina liv valt att stanna hemma så tror jag ändå att Södergården blev fylld till i alla fall 2/3. För många var det nog ett första besök där. Lokalen ligger mitt emellan Slussen och Medborgarplatsen på Götgatan. Södergården är en exemplarisk lokal för bra hc-spelningar. Lagom stor, lagom hög scen, ställen att hänga på och centralt belägen. Eftersom lokalen ligger så fruktansvärt centralt är det noga med att inte störa grannarna, i detta fall en bokaffär som inte verkar njuta av de hårda riffens sötma. Därav drog giget igång 18:00 istället för 16:00. En lång kväll väntade med många band som inte bryr sig det minsta om regeln att spela under 20 minuter.
Ill Fit
Gjorde ett sjukt bra gig på Gula Villan i början av sommaren och jag var peppad på att se vad de kunde hitta på här. Tyvärr var det nog många i publiken som inte hade så mycket för lite punkigare hardcore.
Gray State
Finska pojkarna har varit här förr och gjort ett snabbt inhopp på Hawaii Fest. Rakt av grönsaksmangel i samma kaliber som Arkangel. Avsaknad av edgen är något jag hakat upp mig på men veganism är ju ett rätt av livets goda.
Blood Sermon
I skuggan av Existence har nästan Blood Sermon öppnat upp för en större hype senaste tiden. Det doftar veganmetal, det doftar edgemetal, det doftar hård mosh. Med några vändor i Europa och Finland så verkar det som att de vuxit några nummer. Det är alltid kul att se band som kan få igång publiken och Blood Sermon gjorde ett av de bästa seten den här kvällen.
Payday
Det känns som att de flesta straight edge-band säljer ut i England eller traskar ur garderoben som rasister. Payday är ytterligare ett band i Quality Control-familjen. Synd att de inte får mer respons än från sina landsmän som är på plats.
Time To Heal
Sista spelningen någonsin för Time To Heal. Jag kommer ihåg första gången jag såg dem på ett Gula Villan-gig då de hoppade in och spelade ett fåtal låtar. Sverige har haft allt för lite youth crew-band så man blir alltid extra exalterad när det dyker upp band som verkligen kan spela. Många hade nog valt att gå och käka då lokalen kändes lite halvtom men bra pepp på coverlåtarna i alla fall. Nu är tiden inne för Speedway att föra facklan vidare.
Lowest Creature
Vet inte hur många gånger jag sett det här bandet. Jag har nog aldrig blivit besviken för Närkingarna levererar alltid 100%. Julle är en jävla grym trummis och Dogge en duktig gitarrist. Lowest ligger väl lite på gränsen att lyckas lika bra som Foreseen eller Power Trip men det lär ju komma snart.
Foreseen
Finska thrashmaffian som spelar i Stockholm säkert 5 gånger per år. Första gången jag såg dem var på någon av Boris festivaler i Linköping. Vi hade pratat en del med dem innan då de ville ha över oss i Stay Hungry till Finland, vilket tyvärr aldrig blev av. Mirko hade i alla fall lyckats skrika sönder halsen och var ganska nervös inför giget. Det måste varit deras första möte med den svenska publiken. Kanske första gången utanför Finland? En bra sångare måste kunna väga upp ett så tajt spelande band. Mirko har vuxit mycket sedan dess och det var spännande att se dem på This Is Hardcore Fest och Boston i samma vända. Kanske är det för att de spelat så många gånger här men responsen var inte den bästa. De gjorde ett bra gig men många besökare vilade nog sig i form till Three Knee Deep.
Guilty
Det kändes nästan like komiskt med tre thrashinspirerade band i rad. Nästan som en tävling i vem som kan spela snabbast trummor och göra de fetaste divebombsen och solon. Guilty har inte spelat på flera år men det märktes inte ett dyft. Det var som att de kommit tillbaks från en 30 dagar lång turné och gjorde sitt bästa gig någonsin. Antons röst är något av det bästa vi har i Sverige och scennärvaron är 10/10. Förutom då att han är sämst på mellansnack. Detta var enligt de själva det sista giget någonsin vilket jag kan tycka är lite trist på ett så bra band. De fick helt klart bäst respons på hela kvällen både i singalongs och mosh.
Three Knee Deep
Jag har inte riktigt fastnat för det här bandet på skiva. Ok, jag gillar alla samplingar och maskingevär men det håller inte riktigt. Live däremot är de lysande. Det är lagom stompigt och ruffigt. Moshriffen avslöser varandra. Trots att de kliver på scen en bra bit efter midnatt så är folk kvar och ger dem ett extremt bra välkomnande. Det behövs att visa utländska band att det är kul att spela i Sverige. Då vill de själva komma hit och kan kanske övertala bokare om att pengarna inte alltid är viktigare än en bra spelning. Folk rundsparkar och vevar in i varandra och man kan ju tycka vad man vill om det. Jag tror ändå att för att locka fler besökare till våra spelningar så krävs det mer än ett band som spelar bra och publik som står och gäspar med armarna i kors. Alla gillar inte hård mosh men många gör det och det har visat sig förr att det attraherat många ungdomar till att vilja gå på fler gig. Nästa gig kanske är med ett youth crew-band där folk divar och sjunger med och då ser man även den sidan av hardcore.
Allt som allt en riktigt bra helg. Bra med baguetter så man slipper springa ut på stan och äta. Man orkar kanske inte nio band i rad men det är aldrig kul att spela inför halva publiken när resten är på Max. Man behöver supporta alla band och visa att man bryr sig.
Skrivet av Andreas Ljungman.
Hardcore Sverige 