Sedan moshens begynnelse i Sverige har frågan om ifall mosh är sexistiskt eller inte varit friskt diskuterad. Frågan har följt hardcore från tidiga messageboards till facebookgrupper och discordservrar, ofta män emellan. Men är det verkligen en så svår fråga? Många verkar tycka att det bara är män som uppskattar våldsamheter och damp, och att moshen därför blir exkluderande gentemot kvinnor och därmed sexistisk. Men jag är av en annan uppfattning och anser att detta argument är en förlängning av helt vanlig sexism. Att tjejer är på ett visst sätt, och killar på ett annat. Att tjejer är svaga och att killar är starka.
Att hardcore är mansdominerat i det stora hela kan vi nog alla komma överens om, även fast vissa scener utgör undantag. Dock är det inte något biologiskt hos kvinnor som gör att många av oss inte dras till hardcore eller moshar, utan vår socialisering i samhället. Att vi alltid ska vara snygga gör att vi blir rädda att se dumma ut om vi släpper kontroll över utseendet. Rädsla för att ta plats gör att vi drar oss undan. Samhällssynen att allt oattraktivt gör kvinnor värdelösa sätter sig så starkt att vi anpassar oss efter det, även undermedvetet. Kvinnor uppfostras till att vara svaga, empatiska, snygga, känsloorienterade och ursäktande. Vi blir uppfostrade till att inte uttrycka ilska och inte ta för mycket plats, och om vi på något sätt avviker från detta är vi störiga. Om vi inte följer normen tycker hela samhället att vi är ett problem. De flesta feminina drag är motsatsen till vad hardcore är byggt på. Hardcore som det är idag kretsar kring saker som traditionellt sett associeras med män. Styrka, aggression och andra starka känslor och våld. Speciellt nu när mer moshig hardcore är det som är mest trendigt världen över är hård mosh som populärast. Moshen utvecklas alltid med nya generationer, och hård mosh verkar inte ta vägen någonstans. För män är det normalt, men för kvinnor är det konstigt. Hardcore är motsatsen till vad kvinnor blir uppfostrade till att vara. Därför är det inte konstigt att scenen blir mansdominerad.
Att kvinnor blir uppfostrade till att inte ge utlopp för detta gör inte att de inte upplevs. Beteenden, känslor och personlighetsdrag som anammas inom hardcore finns hos alla kön. Att kvinnor berövas möjligheten att uttrycka dem i samhället är en del av det kvinnoförtryck som genomsyrar hela världen. Men det gör inte att kvinnor som drar sig till hardcore inte existerar, eller att kvinnor generellt inte har förmågan att vara på det sättet. Samhällsstrukturer påverkar oss alla, men det gör också våra individuella erfarenheter inom strukturen. Därför finns det alltid kvinnor som avviker från normen. (Jag skulle till och med gå så långt som att säga att alla kvinnor i hela världen på något sätt avviker från denna norm, men vissa mer än andra.) Hardcore är en plats för dem att kunna existera utan att vara under press att vara på ett visst sätt. Så fort en kvinna inte följer de traditionellt kvinnliga stereotyperna är hon manlig, dominant, bossig.
Folk av alla kön som inte passar in i normsamhället tenderar att dra sig till hardcore. Kvinnor är inget undantag där. Hardcore blir därför en perfekt plats för störiga tjejer.
Att ta bort moshen ur hardcore är att ta bort själen ur musiken
Det finns en del som anser att mosh behöver vara mindre hård, att man måste anpassa moshen så att tjejer också känner sig välkomna. Men som tidigare nämnt är aggressionen en del av hardcore. Att ta bort våldet ur moshen är att ta bort moshen, och lämna efter något helt annat, något urvattnat som förlorat sin rot. Hardcore är dansmusik. Om man skriver hardcore själv är det säkert bekant att man under processen tänker på hur publiken skulle dansa till de olika delarna, och att man ofta anpassar musiken till vad man tror skulle ge fetast respons hos publiken. För att skriva hardcore måste man känna hardcore. Man måste veta hur det känns att two-steppa, veva, divea, med mera. Moshen är på många sätt hardcores själ, för dansen är musikens själ. Att vattna ner hardcore och mosh för att inkludera folk – tjejer -som inte gillar det som det är blir att urgröpa en kultur som många tjejer kan älska bara de vågar ta plats. Hardcore är dansmusik, och alla borde få dansa. Fler tjejer borde ges möjligheten att fucka ur i en mosh, för det är den bästa känslan som finns.
Så vad ska vi göra?
Lösningen är inte att ändra på moshkulturen för att anpassa den efter folk som inte tycker om hardcore. Det är att uppmuntra alla som är intresserade att starta band och vara en aktiv del av hardcore. Det är att peppa tjejer som verkar taggade på att mosha men inte riktigt vågar ta steget att gå in, det är att vara stöttande och lyssna på när kvinnor i scenen pratar om sina egna upplevelser och åsikter. Framför allt ska man inte tro att man som man vet bättre än kvinnor som gör just detta. Män bör alltid vara medvetna om hur de behandlar kvinnor runt sig, men inte till den grad att de blir rädda för oss och tror vi ska gå sönder. Behandla tjejer som vem som helst.
Hardcore är fördelaktigt för olika kvinnor på två sätt. Kvinnor som redan är störiga enligt samhället kan hitta en plats där de är accepterade, och tjejer som hittar hit på andra vägar kan få hitta sina sätt bli det.
Jag har intervjuat några av Sveriges störigaste tjejer som berättar om sina upplevelser i moshen. Noa, Patricia, Filippa och Andrea kommer till tals.
Noa, 17, Göteborg
Varför tycker du att det är så kul med mosh?
Mosh för mig är att få utlopp för all damp. Men det är också det absolut roligaste sättet att uppleva hardcore på. Om en låt är bra så moshar jag och så är det med saken.
Har du upplevt sexism i scenen? Hur har det uttryckt sig?
Ja, absolut. Men sexismen är inte isolerad specifikt till hardcorescenen, den finns överallt. Man kan omöjligen säga att hardcore är ett ”centrum för sexism” bara för att majoriteten av hardcorescenerna är mansdominerade. Det finns fler saker som är mansdominerade än hardcorescenen, och sexismen kommer alltid förfölja mig som tjej oavsett om jag sysslar med hardcore eller inte. Men med detta sagt finns det såklart många tillfällen då jag upplevt sexism i hardcore-sammanhang. Det har varit en del ”men lilla gumman ska du kanske ha hjälp?” Och några få gnällisar som lite ”diskret” försökt bossa kring X-up när jag inte bett om råd. Men hetast just nu och genom tiderna är väl den uttjatade mosh-debatten. Jag har bara hållit på med hardcore i snart ett år men ändå snubblat över en del facebook-diskussioner om mosh. Oftast finns det ett underliggande budskap om att tjejer är ”fragila” och ”ömtåliga” och att moshen inte är ”inkluderande”. Någonting som nästan alltid är gemensamt för dessa kommentarer är att det alltid är en surig gubbe som inte ens går på spelningar som gnäller. Dom pratar om hur moshen ”var” på en specifik spelning dom inte ens befann sig på och påstår att dom vet hur tjejer känner. Men ni är inte tjejer och då kan ni hålla käften.
Vad är ditt bästa moshmoment?
Sidestep 22 april på Fängelset. Dogfight-David knockade mig under Muscle Memory så hårt att Outstand-Gurra fick släpa ut mig på trappan och när jag vaknade till liv kom jag inte ihåg vad som hänt. Jag vägrade erkänna att jag hade slagit i huvudet förrän jag såg det på youtube efteråt.
Patricia, 40, Malmö
Varför började du med hardcore?
För att jag var tonåring och gillade den hårdaste mest aggressiva dumma idiothiphopen mest så det var naturligt att jag började lyssna på riktigt dum punk och hardcore också. Jag älskade adrenalinkicken man fick av en stor dum push mosh. När man väl var hooked ville man såklart starta band själv också. Jag har gått igenom massvis med olika perioder och varit hooked på olika subgenres inom punk och hardcore men gemensamt för allt är att jag gillar när saker inte är för välpolerade och när folk lämnar ut sig själva lite i sina texter. Det är så jag gillar min mosh också. Ful och självutlämnande. Rakt från hjärtat.
Du som har varit med länge, har du stött på sexism i scenen och hur har det isåfall sett ut? Är det något som har förändrats över tid?
Ja såklart, sexism finns inom alla delar av samhället. Varken mer eller mindre inom hardcore scenen än någon annanstans. Jag har aktivt valt att pissa på det för att jag pallar inte hålla på och fokusera på problem eller betrakta mig själv som ett offer. Det är lätt att måla in sig i ett hörn och bara se skit. Hela grejen med d.i.y är ju att man kan göra saker själv, så är man missnöjd med banden som bokas eller banden som finns så kan man starta egna band, boka egna spelningar, etc. Det blir inte roligare för att man bara klagar på vad någon annan gör, man kan inte förvänta sig att nån ska göra saker åt en.
Som ett band med bara tjejer på turné hade vi flera år av att folk bokade oss tillsammans med skitkonstiga akter typ synth eller singer songwriters bara för att de ville boka oss med andra tjejer. Så till slut började jag aktivt skriva till bokare när jag bokade turnéer:
We REALLY DON’T CARE about the genders of the other bands, we just want to play with the local punk and hardcore bands that will bring a crowd and make it a fun show.
Patricia Elmqvist
Samma sak med att folk i nya städer på turné ofta stod still när vi spelade men moshade hårt på andra band, för att dom inte var säkra på om vi ville att dom skulle mosha eller inte. Så det löste vi tillslut genom att bestämma oss för att vi skulle kaosa jävligt mycket på alla band som spelade innan oss. Det fungerade. Om man själv sprungit rakt in i folk med huvudet före så begriper dom att det är ens önskan att de ska göra likadant när man spelar.
Sjukt rolig sexism har varit när främmande män, som inte är ljudteknikern på stället, helt oprovocerat kommit upp på scen och börjat berätta för bandmedlemmar hur deras toppar fungerar. ”I don’t know if it’s on or not because it has no light”, ”No I know that it doesn’t have a light, it’s on because I turned it on, it’s mine”, ”The only thing you need to worry about is this because this is the volume”, ”I KNOW BECAUSE IT’S MINE! I KNOW HOW IT WORKS”.
Det är inte något som förändrats över tid, kanske att det går i cykler men vetifan. Det är bara att skratta åt idioterna och fokusera på att ha roligt. Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv lägga tid på att förklara för någon när den är sexistisk, jag kommer max skratta mitt elaka skratt och skämta om att knulla deras husdjur. Livet är för kort för att ha tråkigt.
Vad är ditt bästa moshmoment?
Jag sov på saken för att jag skulle tänka efter men jag glömde bort att tänka. Men sanningen är ALLA. Alla gånger jag får hoppa upp och ner och kasta mig in i folk är lika fantastiska. Från första gången till nu. Man tror att man ska ta det lugnt någon gång men sen råkar någon putta en och man får omedelbar adrenalin kick. Var gång man varit på en spelning och stått still är det ett sånt antiklimax. Som att knulla utan att komma. Man blir besviken på sig själv. Det krävs så liten insats och ger så stor utdelning. Man kan leva på den energin i flera veckor.
Varje typ av spelning har sin vibb. Jag gillar alla och jag gillar omväxlingen mellan en stökig skinhead push pit och en städad sxe two-step pit. Jag gillar en en pit där alla känner alla, som en familjefest, och jag gillar osäkerheten av en pit i en främmande stad där man inte pratat med någon. Folk kan bli irriterade men oftast vänder det när de ser att man bara håller på att sprängas av adrenalin.
Min bästa typ av moshpit är nog en klassisk Malmö moshpit till Hårda Tider där alla typer av tokar och slurkar kör sin grej. Helt okoordinerat.
Filippa, 16, Borås
Hur kom du in i moshpiten?
Jag tyckte alltid det såg jävligt roligt ut att mosha även fast jag till en början var rädd för det och inte hade nån aning hur jag skulle göra, jag tvekade mycket mestadels för man var rädd för att få ont men när en smäll väl kommer har man så mycket adrenalin i kroppen så man klarar sig fint oftast, det var inte något speciellt förutom inspirationen av dem andra som moshade som gjorde så att jag började själv helt enkelt.
Hur ser du på frågan om mosh är sexistiskt eller inte?
Skulle inte säga att moshpits i sig är sexistiska men de klart sexism finns överallt och mycket inom subkulturer som oftast är väldigt mansdominerande vilket gör att det finns mycket attityd om att kvinnor är posers och att dem inte tas på lika stort allvar endast pågrund av deras kön. Själv har jag bara fått positiv respons där folkt sagt de tycker det är kul med fler kvinnor i scenen vilket är fantastiskt och jag är glad över att hardcore scenen är väldigt inkluderande och stöttar tjejer för att släppa loss och mosha.
Vad är ditt bästa moshmoment?
Ett starkt minne jag har är ifrån Alive & Well Fest 2023, det var när Bulls Shitt spela sin låt ”Take no heroes” och jag låg på rygg i en crowdsurf och skrek lungorna ut till texten, de något jag kommer ihåg starkt, Bulls Shitt är alltid lika bra på scen.
Andrea, 34, Göteborg
Har du alltid varit en mosh boss eller tog det en stund innan du fastnade för det?
Som jag minns det så fastnade jag för det direkt, även om jag till en början inte hade nån jävla aning om vad jag höll på med, haha. Det både push pittades och headbangades från min sida, till en början.
Innan jag kom in på hardcore lyssnade jag på en del annan ”hård” musik, så man hade väl hört talas om begreppet, men det var ju inte alls likt det man såg på hardcorespelningar. Minns när jag gick på mina första spelningar när jag var 15 i Linköping – under den s.k. ninjamosh-eran – och såg folk veva och gå loss. Tyckte det såg så jävla fett ut! Men det tog ju så klart lite tid innan man vågade ta för sig helt.
Du som varit med länge, har du stött på sexism i scenen och hur har det i så fall sett ut? Är det något som förändrats över tid?
Givetvis, sexism finns ju i alla delar av samhället och hardcore är inte förskonat från det. Däremot är hardcore ett av de få ställen där jag inte upplever det från min närmsta krets, utan det är folk i nära anslutning till det som varit sexistiska. Jag har alltid haft lite mer ”killiga” intressen och dragit mig mer till att hänga med killar. När jag var mindre fick jag ofta höra att jag var ”manlig” p.g.a. detta, men även för att jag är en störig jävel, så klart haha. Man passade inte in i de förväntningar som sattes på tjejer och folk var snabba med att påtala detta. Hardcore är ett av de få ställen där jag aldrig känt mig ifrågasatt på grund av dessa egenskaper. Jag får bara vara som jag är och jag blir behandlad som alla andra.
När vi turnerade med Waste så beskrevs ju vi som ”female fronted” en hel del, så det fick man ju kriga emot. Där var killarna, men speciellt Jonas eftersom han bokade allt, äkta bröder och drev det åt mig så jag skulle slippa den huvudvärken. Det var också tydligt att vi fick många spelningar baserat på att jag är tjej. Å ena sidan tackar man för spelningen, men å andra sidan känns det ju jävligt förminskande när man blir reducerad till sitt kön på det sättet. Det är en konstant dualitet man kämpar med som tjej och ifrågasätter man det så riskerar man att märkas som otacksam. Minns även en gång när jag gjorde en intervju för ett tyskt zine när han som intervjuade mig mansplainade mina egna texter åt mig, hahaha. Jävla idiot.
Den tydligaste sexismen man ser i hardcore kommer, i min mening, från självutnämnda manliga språkrör som ska föra tjejers talan. Det är oftast killar som inte är en del av den hardcore som jag själv gillar, utan de är mer aktiva i angränsande scener. De har nån slags delad psykos om att de minsann vet bäst vad tjejer gillar och inte gillar och har gjort det till sitt livs kall att föra tjejers talan. Om man som tjej påtalar detta så skiter de fullständigt i vad man säger och lyssnar inte. Gemensamt för dessa killar är att de tycker att användandet av könsord är mer sexistiskt än att aktivt skita i vad tjejer i ens omgivning säger om sina egna upplevelser. Detta trams är inget annat en ren sexism. Skrev ju en hel del texter om det med Waste och tydligast är väl kanske Not Your Fight som handlar om just detta; hade den trötta jävla moshdebatten i bakhuvudet:
I don’t need your saving
Waste – Not Your Fight
You don’t speak for me
I’m telling you one last time
This isn’t your fight
Sen hade vi även True Colors som handlar om killar som beskriver sig som PK och att man ska passa sig för dem, för de är ALLTID värst. Responsibilities från demon handlar om hur man förhåller sig till omvärlden som tjej. Mansplain talar väl för sig själv, egentligen, men den spelar också min inställning till hur jag förhåller mig till snubbar:
I know that you think that you’re the king of the world
Waste – Mansplain
But I was put here to ruin your fun
I was put here to ruin your day
De behöver tas ner på jorden ibland och lära sig att allt de säger är inte guld.
Vad är ditt bästa moshmoment?
Funderat länge på detta, men har fan inget enstaka moment som sticker ut. Finns lite småsaker som jag minns – typ att jag hade ett skoavtryck på handen efter Unity fest, haha. Men kan iaf konstatera att jag tycker mosh är precis lika kul idag som jag gjorde när jag började med hardcore.
Skrivet av Elvira Wallander.
Hardcore Sverige 