Mitt under högsommaren åkte jag med Waste ut på turné i Europa. Rutten gick från öst till väst, högt och lågt. Förutom extrem värme och många möjligheter till bad bjöds det även på en mängd riktigt bra spelningar. Två av dessa tog plats på festival, Fluff Fest tillika Ieper Fest, inledning och avslutning. Att se dessa två festivaler under samma sommar fick mig att reflektera över deras olikheter och hardcorens tillstånd. Här följer mina reflektioner.

Hardcore som begrepp är laddat. Jag har en vän som en gång sa att problemet med hardcore är att det är ett för fräckt ord. Det avger ett löfte om äkthet, om att stå utanför och att ta saker till sin spets. Det har cementerats så i det moderna, subkulturella ordförrådet att det osökt eftersöks för att definiera allt möjligt. Att kalla vad en håller på med för hardcore är ett enkelt sätt att säkra en status som äkta. Men ibland kan en analys och förståelse för subkulturens historia och hur den påverkat dagens tillstånd utelämnas. Ibland kan ett engagemang eller koppling till den sagda subkultur vara helt utlämnad. Allt för ett fräckt ord. Det jag vill säga är att hardcore är per definition något extremt och det som är extremt kan aldrig vara vanligt. Hardcore är att vara utanför den stora samhälleliga och kulturella kroppen, inte att följa dess normer.

Nu till de två festivalerna. För mig representerar de två olika definitioner av hardcore. Jag börjar i kronologisk ordning. Fluff Fest är en festival som kan få mycket kritik. En är bristen på faktiska band som spelar genren hardcore i line-upen. De få hardcoreband som spelar gör det sida vid sida med screamo, grind och crust-band. Nåt som i min bok brukar döma ut en festival illa kvickt. Men det är nåt med Fluff Fest som gör att det trots bristande line-up känns äkta. Under spelningarna med de hardcoreband som ändå spelar brukar den av mig alltmer svårfunna men eftersökta extatiska tillstånd en får av duppla, mosh och stagedives uppnås. Det finns en energi och ett engagemang som är större än att bara gilla lite musik. Det är en konsert tagen till sin spets. Det finns även praktikaliteter som underlättar detta. En är att scenerna är av mindre storlek, vilket minskar avståndet mellan artist och publik. En annan är den öppna scenen, där vilka band som helst kan få spela. Detta bidrar till att skapa ett klimat där gränsen mellan de på scenen och de framför suddas ut. Ett av den tidiga hardcorescenens huvudmål. Det finns en kultur som gör festivalen till exakt det jag älskar.

Nu till Ieper Fest. En festival med förmodat större budget och fler hardcoreband i musikalisk bemärkelse. Ändå är det nåt som känns tomt. Den fulla personen som gång på gång ramlar in i mig under Shelter när hen vänder sig för att konversera med sitt sällskap. Cannabisröken som ligger tjock inte enbart under High On Fire. De tramsiga utstyrslarna och den bröliga stämningen. Det slår mig att festivalen är precis som en krogkväll. Att tillägga till diskussionen är att jag inte är straight edge och begagnar mig berusningspreparat. Jag har inte heller nåt emot att ta en öl på en spelning. Det kan vara ett trevligt tillägg. Men när en så kallad hardcorefestival känns som Chalmers nollning backar jag ett steg. Misstolka mig rätt. Det sups och röks i stor volym på Fluff Fest också. Men min upplevelse är att musiken fortfarande är i fokus. Ieper kändes inte som en festival för en motståndskultur. Det kändes som svensk midsommar med lite pushpit.

Även om jag hellre sett ett mer homogent utbud av band på Fluff Fest så är det fortfarande tusen gånger mer Hardcore än Ieper Fest. Hur mycket jag än påstår att det inte går att ta åt sig kulturen utan musiken så gäller det motsatta lika mycket. Det går inte att ta åt sig musiken utan att ta åt sig kulturen och fortfarande kalla det hardcore. De båda har en växelverkan som tillsammans med historian och den kontemporära utövningen skapar essensen av hardcore. Lika lite som du kan spela pop och kalla det hardcore kan du spela duppla och mosh med attityden hos en rockstjärna och kalla det hardcore.

Skrivet av Gustaf Uicic.